Fängelse

Bussen lämnade kontoret kl 17 och tog oss till okänt mål, vilket visade sig vara högst upp i konferenshuset i Luzern med fantastisk utsikt över Vierwaldstättesee. En aperitif senare uppstod ett fasligt tumult och svartklädda män som såg allmänt hotfulla ut rusade in. Av okänd anledning blev vi alla, ca 200 pers, arresterade.

Fångdräkter delades ut; svart vit randiga heldräkter med passande mössa därtill. Därefter började en vandring genom Luzern. Behöver jag säga att folk tittade låååångt efter oss?

Målet var Luzerns gamla fängelse, omgjort till restaurang/bar/disco. Fängelsematen var mer än bara vatten och bröd. Även baren var öppen och gratis för oss alla, vilket ledde till ett fullsatt dansolv senare på kvällen. Svettigt, men jäkligt kul.

Framåt soluppgången hade jag flytt fängelset och slog igen dörren till vår lägenhet. Fängelsedräkten ligger fortfarande kvar i en hög på golvet. Det känns i mitt huvud att jag var i fängelse igår. Undrar om Paris Hilton har det lika kul som jag hade igår?

Min första J&J fest får ett högt betyg, 5 av 5 möjliga.

Tankar om oro.

Min kära syster och jag spenderade 2,5 timmar via skype i lördags och fick en hel del sagt, en hel del flamsat och en hel del diskuterat. Vi diskuterade oro, vilket jag nämnt tidigare. Av vårt "lilla" samtal framkom att oro kan uppstå då man inte har kontroll. Det är något/några oklara saker som ligger och gnager vilket gör att man inte helt slappnar av. Jag tror att det kan ligga något i det. Är man en person som gärna oroar sig, så kan en oklarhet bli något jobbigt, medan en person som kan se allt oklart med nyfikenhet, inte ens förstår oron.

.

En person som har tendens till oro, kan även skapa orosmoln; exempelvis stimma upp sig inför ett möte som man hela tiden trott varit kl 9, men som hjärnan av någon anledning börjar fundera på om det verkligen inte var 8.30 istället och eftersom tiden är uppskriven i outlook-kalendern på jobbet och man för närvarande befinner sig i hemmet- så hokus pokus är en oro skapad, just för att man inte kan få kontroll över vilken tid det egentligen är som gäller.

.

Jag har fått mail av några stycken av er angående just oro, men det verkar vara ett ämne som inte bör diskuteras via en blogg. Kanske låter det för djupt eller för blottande, men så ser inte jag på det. När jag har en fundering så tar jag gärna upp den för diskussion och jag är inte rädd för kommentarer, tvärtom. Andras synvinklar är det som utvecklar.

.

Man kan likställa oro vid problem. Jag ser inte så många problem utan tror att det mesta går att lösa om man bara vill. Vill man uppnå något så kan man det om viljan finns, vilket kan likställas med en drivkraft samt en målinriktning. Där har jag förstått att många tänker annorlunda.

.
Vad jag vill komma till är att det finns oro och problem. Jag börjar misstänka att summan alltid är densamma, dvs mängden av oro/problem hos oss finns där, det är bara vad de består i som ändras. Hmm, kanske ändå inte, för alla dagar känns ju olika...

.

Hur som helst, detta var lite tankar som kom i pränt så här en onsdagskväll efter en fantastiskt bra dag!

Sverige eller Zürich?

Jag fick sån lust att smita iväg till tågstationen för att ta Öresundståget till Svedala istället för att sätta mig på flyget hem till Zürich tidigare ikväll!
Gårkvällens besök i Nyhavn i Köpenhamn och dagens sommarvindar på landsbygden vid Helsingör gav mig en enorm längtan efter sommar Sverige.. men snart blir det en kort visit i Asarum, dock med sorgliga händelser i kyrkan inblandade. I väntan på flyget ikväll så nämnde jag för min kollega att min morfar precis dött vid en ålder av 91 år. Han sa "you should be happy". Min första reaktion var: vilken kommentar! Men vid närmare eftertanke så kanske jag borde det; vara glad för att morfar fick vara med oss så länge.

Sovdags. Jobb imorgon. Sov så gott.

Oro.

Jag vet inte om du också har oro inom dig? En oidentifierad oro, egentligen utan anledning. Jag har det och det slår mig hur mycket mer den kommer när jag är ensam och har tid att tänka. Det är ingen oro för att exempelvis inte klara en tenta, som är en naturlig oro/nervositet över ett trist faktum som kan bli sant.

.

Min oro liksom bara finns och det är inget problem jag kan lösa; Det räcker inte att plugga mer, så att jag verkligen ska klara tentan. Det är en oro som består. Precis innan jag vaknade idag drömde jag att släntrade in på kontoret vid 9.30- tiden och att min chef då sa till mig på skarpen att jag MÅSTE vara där innan klockan 8.30. Jag kände mig dålig. Efter det vaknade jag och nu vill inte den drömmen och känslan försvinna.

.

Idag är det söndag, solen skiner och jag är frisk (förutom att jag tänker på morfar och saknar Nils som är i USA på konferens). Jag är helt fri och har inga planer. Igår flyttstädade jag lägenheten i Winterthur hela dagen så idag är jag verkligen värd att bara njuta. Och så går jag runt och oroar mig för jag vet inte riktigt vad jag ska göra...gaaah! Jaha, så fungerar jag. Det känns bra att skriva av mig. Det är det bästa. Få lite klarhet i att det faktiskt inte finns något att oroa sig för.

.

Vad våra hjärnor fungerar olika. Jag skulle vilja veta hur andras hjärnor tänkte och resonerade. Om en annan person inte hade oro, så skulle den inte kunna förstå vad jag beskriver ovan. Likaväl har jag så svårt att förstå människor som alltid kan tänka positivt och som inte bekymrar sig för saker. Vad enkelt det måste vara, tänker jag mig. Oftast gillar jag min hjärna, men ibland skulle jag vilja stänga av den så att den inte spinner iväg och tänker så mycket.

.

Nåväl, tillbaks till här och nu och söndag morgon. Måla lite idag? Skriva på min bok som jag börjat på miljoner gånger? Ut och läsa Millenium-Flickan som lekte med elden, som Ann var så snäll och tog med från Sverige? Vi får se vad denna dag har att ge!

Morfar

Min söte, snälle, älskade morfar Curt Olsson dog i onsdags kl 20.11.
Det gör så ont och är så sorgligt. Han fick uppleva 91 innehållsrika år innan han somnade in.

Jag kommer inte att få njuta av besöken hos honom längre. Inte längre få den lilla pratstunden om jobb, kärlek, familj och pengar, vilket var standardfrågorna. Inte heller kommer jag att få ta hans hand eller stryka min hand över hans kind när han blir trött och faller i sömn. Jag kan inte längre bjuda ner honom till Zürich och få se hoppet om hans friskhet i hans ögon. Vi kan inte längre skämta om när han ska kunna lämna rullatorn och ge sig ut på en promenad helt själv.

Men han kommer att finnas kvar inom mig. För alltid. Han var så otroligt snäll. Han satt ofta tyst och betraktade oss andra. Han njöt av det. Det gjorde honom glad. Och hans närvaro gjorde oss glada. Det räckte att gå upp till honom för att sitta och läsa varsin tidning, för att känna gemenskap och värme. Utan ord.

Vad det är tomt när en människa försvinner. Så otroligt tomt och öde. En väg som tar slut, ett ljus som släcks.

Det är människor som är livet. Inget annat. Det går inte att sakna något annat så mycket som en människa som försvinner ur ens liv. Allt ses ur ett patetiskt litet perspektiv- betydelselöst. Materiella ting- vad betyer de? Hur mycket gråter vi när en spegel går sönder, när vi spiller tomatsås på den nyinköpta skjortan, när datorn slutar fungerar och måste åka i soptunnan? Vad är det som framkallar sorg? Människor och djur som betyder något.

Det är tungt att förlora ett jobb, att gå ner i lön, att krascha en bil, att missa en tenta, att gå miste om en karriär. Men det framkallar aldrig samma tomhet som en kär persons död. Det borde ge oss rätt riktning i livet. Vad vill vi?

Trots att det är så hårt att mista en vän, en kärlek, en familjemedlem, ett husdjur, så är det ett tecken på att man släpper in folk på livet. Att man känner, lever och älskar. Att leva är det viktiga.

Morfar levde ett rikt liv. Jag saknar honom. Jag önskar att han har det bra vart han än är. Han kommer alltid att vara min söte, snälle morfar som jag älskar.

Slängas?

Söndag morgon. Kartongerna från flytten var uppackade redan i måndags. I onsdags slängdes allt som rensats ut. Det var mycket och det känns så skönt. Ett hett tips: rensa regelbundet. Jag ställde mig frågan inför varenda plagg i min garderob: Använder jag denna? Svar ja: Häng in i garderoben. Svar nej: skänk. Resultatet blev ett helt sopberg.

Jag insåg att vissa saker var lättare att slänga än andra. IKEA saker är lättare. Varför? Jo, för svarar man nej på frågan: använder eller behöver jag denna, så kan man med gott samvete skänka IKEA saken eftersom den inte är dyr och aldrig har något särskilt andra handsvärde. Det är värre med saker man köpt i en unik butik och därmed även har en relation samt ett minne till. Likaså med vykort och brev som man fått av vänner och bekanta. De är ju hur värdefulla som helst och får inte slängas.

Men mest värdefullt av allt är ändå mina dagböcker. Mina minnen. Mitt Liv och Mina Tankar. Jag har kommit fram till att deras förvaringsplats (en ful gammal kartong) måste uppgraderas. Dags för ett kassaskåp?

Lägenheten är alltså funktionell men mycket kvarstår ändå; lamopr, tavlor, gardiner, växter, dvs sakerna som gör atmosfären. Fast jag måste erkänna att jag trivs här i vår lägenhet såsom det är nu också, det gjorde jag även medan flyttkartongerna stod staplade längs väggarna. Det är mysigt och hemtrevligt där jag lufsar runt i min morgonrock och mina fårskinnstofflor (jo, det var lite kallt idag, ca 17 grader..).