time of my life

Danmark

2011-02-22T22:00:00.009+01:00

Här bor jag nu.

Huvudort	Sønderborg
Areal	299 km²
Invånare	76 825 (2007)
Webbplats	http://www.sonderborg.dk/

spikrostbilalp

2010-02-03T14:37:00.003+01:00

Spikmattan funkar! Har sovit mycket bättre 5 utav 6 nätter. Jag godkänner spikmattan, och rekommenderar den. Ja, då har det gått långt. Då är det en bra pryl. Gott att ligga på, men förfärligt i momentet man ska kravla sig av den..

Idag lagas här rostbiff a la mammas "örtagårdssteks" recept. Luktar smaskens från köket.

Om 3 dagar åker vi till alperna- ska bli så enormt härligt. Har köpt en overall till Oscar så att han kan röra sig mer än han kan i åkpåsen och förhoppningsvis kunna sitta lite i snön med vår hjälp. I åkpåsen hade han mest fått ligga platt fall i snön, föga intressant för en 6 månaders baby som ska äta allt. Ska man låta honom smaka på snön..då kan han ju få mask i magen?? Jag längtar även efter att komma upp i pisterna, åtminstone för några timmar åt gången. Vi tar bilen dit, en tur på ca 2 timmar.

På tal om det tittar vi ju på ny bil. Fram tills för en veckan sedan låg Toyotan på topp men den har efter gaspedalsproblemet åkt ner rejält. Stackarn. Nu är vi mer inne på svenskfabrikat som saab och volvo. Ja saab blir ju holländskt men tillhör ändå Sverige juh! Sen tänker vi på passaten, men vet ej hur stor den är. Likaså funderar på på om 93an respektive v50kombi räcker till en barn familj, eller om man snarare borde gå upp till 95an resp v70. Någon som har input? Det påminner mig om att jag borde googla bilar nu. Därför säger vi nu auf wiederluege

tjuv och spikmatta

2010-01-29T13:07:00.004+01:00

Tänkte jag skulle skriva ett inlägg om något som inte handlar om mig, utan en ting, en åsikt. Något politiskt. Nu är det dock så att jag inte hinner läsa tidningen särskilt väl. Igår läste jag förvisso om den berömda kvinnliga juveltjuven; Doris Payne. En duktig juveltjuv som åker fast mellan gångerna, men ändå inte ger upp. Uhållig, stark och säkerligen vacker kvinna eftersom Halle Berry ska spela Doris i en film som kommer (kommit?) ut. Hehe klassas detta som en åsikt eller politiskt? ack nej... :)

Äsch, låt oss skippa världen och återgå till det som händer här och nu i mitt liv. Nu har jag provat en spikmatta!!! Jag blev väl i stort sett påtvingad den ;-) då jag väsentliga gånger klagat om: sömnlöshet samt rygg/nackont inför min vän. Hon skickade med en sån matta med mig hem igår, eftersom hon startat upp försäljningen av dessa här i Schweiz. Jag tänkte: OKEJ DÅ, jag ska prova den för jag förstår inte varför jag har så extremt svårt att sova trots att jag är trött. Jag var djupt imponerad av att de små enstaka spikarna blev så pass "bekväma" tack vare mängden. Och det bästa: jag somnade nästan under de 20 minuterna jag låg på den! Obs, nu är jag inte den som låter en gång avgöra mitt omdöme av spikmattorna. Nej, jag har under en längre tid varit alltför skeptisk och kräver fler nätters god sömn innan jag låter köpa mig ;) Låt oss se hur följande nätter blir!

Nu skriks det rejält här intill. Oscar vill upp.

Trygghet

2010-01-21T20:37:00.003+01:00

Föräldrar är trygghet. Jag tänker på mina egna. När jag var liten så kunde de allt, visste allt, tog hand om oss barn så att vi fick allt vi behövde. Jag ser den tillfredsställelsen i Oscars blick nu: Nils och jag är de som kan lugna honom, de som ger honom vad han behöver.

Vad man inte vet som barn om sina föräldrar är ju deras bekymmer och problem. Vardagsproblem om ekonomi, risk att mista jobb, jobbiga kollegor osv. Föräldrar försöker sitt bästa för att dölja alla orosmoment för att barnen ska känna sig trygga. Man gör nog det automatiskt. Nu för tiden, som vuxen, vet man att ALLA har sina funderingar och problem: vänner, familj, man, fru, kollegor osv. Det gör alla mer sårbara, givetvis även mänskliga. Det finns ingen som står för den totala tryggheten som föräldrarna gör medan barnen är små. Det gör ju i viss grad livet otryggt, men livet är otryggt i den mån att inga hängslen och livrem i världen kan trygga ens liv.

Jag vill ge Oscar trygghet.

Mat igen

2010-01-19T18:14:00.004+01:00

Idag fick Oscar prova potatispuré..det blev ingen hit. Han frynte mest på näsan, men var ändå nyfiken. Vi får "på att" imorgon igen! Det är så roligt att följa Oscars utveckling! Han sitter med stöd nu och är väldigt stabil så han behöver endast stöden när han ger upp och ramlar åt ett eller annat håll. Han griper efter mycket, men är fortfarande så eftertänksam, ett oerhört klokt intryck ger han - världens klokaste 5 månaders baby! Jupp, idag fyller han 5 månader.

Det går ju SÅ fort..Jag är stolt att vi klarat de första 5 månaderna. Det ÄR tufft att få barn, det tar på krafterna och innebär, som tidigare nämnts mycket oro. Samtidigt ger det så enormt mycket tillbaka; glädje, skoj, mysighet, kärlek! Allt blir så mycket roligare, småsaker ser man på nytt sätt. Till exempel det här med att ge honom riktig mat; jag har verkligen sett fram emot det, glatt mig åt att få se hans reaktion.

Idag ska jag laga ett nytt recept: Basilikatonfisk med spagetti. Har nog aldrig lagat något med burk tonfisk, föruom kall tonfisk, så det ska bli hmm spännande. Det är alltså ett av denna månadens nya recept. Matlistan går framåt, med hjälp av hela familjen är vi nu uppe i 27 rätter (tack Nils).

Avslutningsvis en bild på Nyårsklädde Oscar:

Matlista

2010-01-18T13:53:00.003+01:00

Det måste ju vara en bra lösning på ett vardagsproblem: Fixa en matlista, med alla måltider man brukar äta!! När den dagliga frågan då uppkommer, som ofast innan inhandlingen i matbutiken: "Vad ska vi äta?" så tar vi fram listan och väljer några rätter som passar oss just då.

Frågan är hur många rätter listan måste fyllas med för att verka tillräcklig. Tillräcklig i den mening att det aldrig, i stort sett i alla fall, blir långtråkigt. Vill undvika känslan: det där åt vi ju förra veckan, förrförra också för den delen. Detta borde betyda att listan måste innehålla minst 21 rätter. Varför inte säga 30 rätter, så att man klarar sig i en månad utan att äta samma rätt? Men, då tillstöter ytterligare ett problem i mina ögon: Inte vill jag äta samma mat varje månad, dvs en månadsmatlista som upprepas 12 gånger om året?! Hm, 60 rätter känns mer lagom.

Alternativt 45 rätter och 7 rätter som ska improviseras per månad (*2=15, dvs totalt 60 rätter). Det låter lagom. Än så länge har jag 24 rätter, varav en är ägg och bacon, som jag ju egentligen inte räknar till en riktigt måltid. Men, låt gå då, tills jag fått ihop mina 45 rätter!

Orolig mamma - Det finns en fara i allt!

2010-01-11T20:31:00.004+01:00

Som mamma har jag blivit orolig. Jag har varit i Danmark och Sverige i knappt en månad nu, men vågade ej skriva att vi skulle hemåt här på bloggen eftersom det fanns en risk att en inbrottstjuv skulle läsa dessa rader och passa på att göra inbrott hos oss...aningens paranoid kanske?

Oron har ökat sedan jag fick barn. Man kan oroa sig för allt. Alltmer känner jag igen mig i det beprövade uttrycket "Det finns en fara i allt" som jag och mina kära syskon myntade till vår älskade lilla mamma som har (hade?) en tendens till att se faran i allt istället för att betona spänningen och det roliga.
"Mamma, jag ska åka till Australien" "Nämen ojoj, då måste ni vara försiktiga" osv ;)

Så här i efterhand gick ju allt bra. Det blev inget inbrott, vi överlevde flygresorna, bilresorna i snömassorna, kylan samt svininfluensan. Därutöver lyckades Oscar hålla sig frisk förutom en allergisk reaktion på mammas body lotion.

Ja, denna oro lär väl hålla i sig för alltid. Man vänjer sig väl till viss del antar jag. Just nu är jag lugn. Alla i familjen är hemma och det är varmt inne. Ser inga faror just nu. Det skulle vara de tända ljusen som ju skulle kunna sätta fyr på vår lägenhet. Eller möjligtvis skulle en bil kunna köra in i lägenheten. Eller ett flygplan. Förutom alla sjukdomar vi skulle kunna drabbas av. Matförgiftning. Eller en orm i toalettstolen. Att huset rasar ihop- nej, det har jag faktiskt aldrig varit orolig för utan kom på det just nu. Ja, ni fattar. Man kan vara orolig för allt.

MEN jag menar att det är en ok oro, inte en skadlig oro. Den är lite komisk, jag kan se det också. Nu ska vi dricka te, rött te. Hoppas vi inte bränner oss!

Julstämning

2009-12-03T19:44:00.006+01:00

Som jag nämnde i en kommentar så missade jag tyvärr programmet om de lyckliga danskarna. Om någon vet hemligheten så lyssnar och lär gärna vi svenskar.

Jag har jobbat på julstämningen.
1. Bakat lussebullar. Från scratch. En fredagskväll tänkte jag snabbt slänga ihop några bullar. Slutade i kaos, ilska och bullar utan kärlek. Därför blev de bleka, fick saffran på vissa ställen och på vissa ställen ej (glömde saffran så jag hällde i den i den färdiga degen..) samt av modell större (pga tidsbrist och stressande baby skrik så sparade jag tid genom att göra dem STORA).. MEN de blev godkända och jag är nöjd med mina livs första lussebullar. Jag har ändå bjudit flera fikagäster samt tagit med några exemplar när jag varit bortbjuden. Alla har godkänt dem. Man vet inte varför- snällhet eller ärlighet? Jag godkände dem dock och jag är ärlig.

2. Pepparkakshus

Lite fusk: pepparkaksplattorna är inköpta i Schwedenshop på ikea, men garneringen har jag gjort själv. Bevis:

3. Julduken på kortet ovan.

4. Den tindrande kitschguldgranen. Bevis: till vänster på bilden, jämte mina älsklingar.

2009-11-24T12:38:00.002+01:00

För att spinna vidare på Helmings historier: Min favorit är overheadbilden han la fram, med kammen som saknade "taggar" = En kam för flintskalliga- hahaha

Ikväll visas en dokumentär om världens lyckligaste folk, nämligen danskarna. Av alla människor i hela världen så är det flest danskar som bedömer sig själva vara lyckliga. Jag funderar på hur det kommer sig. Måste man vara född dansk och bo i Danmark för att bli så lycklig, eller räcker det för vem som helst att flytta till Danmark för att bli lycklig? Och vad är det som gör att de känner sig så lyckliga? Är det ölen, den avslappnade attityden, att det ligger så nära Sverige.. ? ;)
Vi får se om Osci somnar ikväll just de 45 minuterna då programmet visas.

2009-11-23T15:29:00.002+01:00

Det är November nu, men bara i några dagar till. Det är ännu en grå dag, fast förmiddagen bjöd på solsken. Gick till Mutter-Kind Beratungen idag för att väga Oscar. Han har gått upp nästan 400gram igen, på 2 veckor- han kan han! Benen är nu riktigt bastanta- tjocka och goa "michelingubbe"lår.

Snart får man sätta upp julpyntet. Har redan satt en röd lykta utanför fönstret, i vilken vi tänder stearinljus om kvällarna. Myspys. Det är dags nu. Julmys istället för höstrusk.

Den lille grönklädde mannen i sängen vaknar så smått. Det får mig att tänka på den fantastiskt roliga historien som vår klassföreståndare lärde oss på högstadiet:
"Vad är det som är litet grönt och äter sten? Den lille gröne stenätaren!!!!!!" Fantastiskt rolig..eller??

Ska jag se ett avsnitt till av Svenska hjärtan? Är inne på säsong 3 nu. Väntar med spänning på Greys Anatomy, säsong 4, som kan poppa ner i brevlådan vilken dag som helst nu.. DET blir uppmuntring det :) Ska nog gå ut och kolla brevlådan igen...

Bön blev hörd!!

2009-11-12T11:27:00.003+01:00

Så gick jag till "eftergraviditets"gympan i tisdags, efter att jag skrivit mitt förra blogginlägg där jag efterfrågade andra mammor i Bonstetten att höra av sig. Sannolikheten att någon svensktalande mamma bosatt i Bonstetten skulle se min blogg var minimal, för att inte säga obefintlig. MEN på gympan kommer en annan mamma från Bonstetten trevande fram till mig och frågar om vi ska ut och gå någon dag!!! Okej, hon var inte svensk utan tysk, och inte heller nämnde hon att hon läst min blogg, men slutsatsen blir ändå: Det hjälper att efterfråga det man behöver i bloggen... Alltså skriver jag idag: jag är trött och vill sova. Hoppas det blir uppfyllt snart :)))

Tisdag

2009-11-10T12:56:00.009+01:00

Jag tycker det känns konstigt att blotta känslor på en blogg, men ändå gör jag det. Det är väl det den är till för.

Hösten kommer med full storm. Grått, regn i motsats till mys, ljus. Inne varmt och gott, ute kallt och rått. Röda löv har fallit till marken. Gråa grenar syns. Jag har hävdat att jag gillar höstar och det är sant. Höstdagar med blå himmel, frisk och kylig luft, solsken. De dagarna ger bra humör. Gråa dagar ger inte det, de ger bara inget bra humör. Jag försöker nu med kaffe.

Vår fina goa lille son piggar upp dagarna. Han vill sitta upp nu. Idag har vi suttit och pratat länge, han har skrattat och varit så söt. Det ger bra humör, det bästa humör man kan ha.

Men sen sover sötisen och det är tyst i lägenheten. Regnet smattrar. Tvätten väntar. Och då sköljer vågen av nedstämdhet in. Det ändrar sig så fort, så lätt. Tur är väl det. Dåligt kan också snabbt bli bra. Nedstämdheten är på långa vägar ifrån vad den kan vara. Det är bra.

Jag känner mig nog lite ensam om dagarna ändå. Fast hittills har det varit så bra att bara vara hemma med Oscar och med allt härligt besök av den kära, kära familjen. Men nu har alla de kära människorna åkt och kvar är jag, med en ensamhetskänsla som väller upp.

Jag får nog ta itu med att hitta några trevliga människor att umgås med på dagarna. Fast, å andra sidan, det är ju så skönt att bara vara hemma och ta det lugnt...Det är bara humöret som inte alltid förstår det. Mysbyxor är ju bara det bästa. Tid att få sova när man vill, leka med Oscar när man vill och tid att göra allt det där man vill göra när man vill.... Ja, hemma är ju så gott. Men lite mer sällskap skulle inte göra mitt humör sämre.
Är det någon annan mamma i Bonstetten Dorf som ser detta, så hör av dig!! :)

Kvällarna är de bästa, för då kommer älsklingen hem dessutom :) Då strålar solen och humöret mår bra. Det är så nöjt och glatt då. Jag är så lyckligt lottad. Jag vet och är tacksam varje dag.

"Karborre"

2009-11-02T13:08:00.002+01:00

Ett inlägg om något jag inte ens vet hur det stavas: Karborre.
Visste ni att det var en schweizisk ingenjör som uppfann detta efter att ha studerat tistlar i alperna??! Han tyckte det var fascinerande hur tistlarna fastnade överallt och gick till sitt laboratorie för att uppfinna samma mekanism på textil. Coolt. Det är sånt man gör när man är mammaledig: ser på tv ;-)
Har även sett en dokumentär om spanska influensan idag. Visste ni att att det dog fler människor i den än det gjort i samtliga krig under 1900-talet?! Jo, minsann, så är det.

Idag regnar det, jag är trött och kommer antagligen inte gå utanför dörren, förutom ner till tvättstugan. Funderar på livet. Det är sånt man gör när man är mammaledig och det regnar.

Oscar hade en strålande dag igår och den har börjat bra idag med. Han ler, gurglar och skrattar ofta och länge. Det är så underbart härligt och man blir varm i hela hjärtat.

2009-10-29T13:58:00.002+01:00

Smågodis. Mums. Det finns att köpa här, men inte de godaste: salt och surt. Mamma kom ner med en gigantisk smågodispåse. Inköpt på Reptil i Asarum, världens bästa godis affär. Inköpt av mina kära syskon: tack söta ni. Nils och jag njuter varje dag. Vårt godisuppehåll under vardagarna får nog anses som upphävt...vi får återgå till detta när godiset är slut. Tror jag. Ska diskutera detta heta ämne med familjen.

Förra veckan träffade Oscar sin nye kompis: en söt lill-Nils. En månad äldre än Oscar. De lekte aktivt med varandra på lekmattan. Nåväl, de låg jämte varandra i alla fall.. :)

Mamma Bodil är på besök. Lyx. Hjälp med allt möjligt. Även hon har blivit blixtkär i Oscar. Nu har hon lagat mat till mig -underbart. Dags att gå.

Buddha

2009-10-23T11:30:00.005+02:00

Över jul och nyår åker vi hem till älskade Sverige. Ja, till Danmark också- någon som har något passande adjektiv till detta land??? ;) För att få med oss lille Oscar utan att åka fast för smuggling eller kidnappning beslutade vi oss för att skaffa pass till honom, både danskt och svenskt. Vi gick till fotografen för att få passfoto i rätt storlek och här är resultatet:

En riktig liten godbit.. som liknar en liten Buddha..och en kriminell upptryckt mot väggen.. i mammas ögon en riktigt liten sötis som får en att le, ja om inte skratta lite också. I måndags var vi hos Mutter-Kindberatung och vägde Oscar. Han hade gått ner den senaste veckan, 30gram. Inte bra, men antagligen beror det på att han är förkyld. Men, ärligt talat, blev jag inte särskilt orolig, för man kan inte direkt se att han gått ner på passfotot ;-) Han spränger alla vikt och längd kurvor den lille killen. Det gillar vi.

Inser att det är första kortet jag lägger ut på Oscar här, så jag känner att jag vill lägga ut ett mer smickrande dessutom:

2009-10-18T11:43:00.004+02:00

Nils är hemma igen- tjohoo!! 2 dagar och 1 natt har jag och Oscar varit själva. Och längtat :) En skrikig, förkyld Oscar och en trött, trött, trött mamma hämtade pappa Nils på Zürich HB igår. Fantastiskt att ha honom hemma igen. Det är så mycket enklare att ta hand om ett spädbarn när man är två. Nu ska vi mysa hela dagen!

skrik skrik skrik

2009-10-16T15:38:00.002+02:00

En lugn stund och jag bara måste skriva av mig. Hellre än att plocka upp alla kleenex på golvet, sätta in disken i maskinen, duscha, ja ens titta mig själv i spegeln.

Det är hårt att ha ett litet barn! Ingen kan säga något annat. Natten gav mig max en timmes sömn i sträck och då var det sömn störd av små grymtande ljud. Oscar sover i spjälsängen i vårt sovrum nu. Stup i kvarten måste man upp och sätta i nappen. Fick mata ofta i natt dessutom. Tänkte jag skulle få lite sömn framåt förmiddagen men skrikandet har varit ihållande. Försöker få honom att somna för killen måste vara trött, trött, trött! Nu har han däckat på lektäcket i vardagsrummet. Låter honom ligga där eftersom minsta förändring får honom att skrika igen.

Det fantastiska i det hela är att en gång då och då är Oscar lugn, tittar upp på mig och ler. Han ler med hela ansiktet, ögonen strålar och munnen öppnar sig och gurglar, medan kroppen drar ihop sig till en "glädjeposition" (som dock skulle kunna förväxlas med kramp-i-magen-positionen). Då blir jag så glad, så innerligt glad. Så fantastiskt glad att det inte finns några gränser.

Men sen sätter skrikandet igång. Det är liksom det att man inte får något gjort. Jag går fortfarande halvklädd i någon slags pyjamas/mysbyx/sovstrumps utstyrsel. Tänkte jag skulle duschat idag, men har inte energin. Har tagit en kaffe och hoppas på att humöret samt energin ska återkomma till mitt sinne.

Det gör så ont i hjärtat när det lilla pyret skriker och skriker och jag inte kan göra något. Jag har matat, bytt blöja, fått honom till att rapa, vaggat, sjungit etc men inget hjälper och energin tar slut till att hitta på fler saker för att få honom att lugna sig. Ibland hjälper det att bara lägga honom på lekmattan. Då kan han börja jollra för sig själv och man undrar- vad gjorde jag för fel som inte kunde få honom lugn, samtidigt som man är gudaglad för en lugn stund.

I denna lugna stund vill jag alltså göra några vettiga saker. Allt känns kaos- var startar man? En dag som denna blir det helt enkelt inget gjort, det får lov att vara kaos. Jag vill hellre använda stunden till att komma på bättre humör, dvs skriva av mig.

Som vanligt har jag behovet att skriva av mig när humöret sviktar. Så, missförstå mig inte i allt mitt klagande. Jag är innerligt glad och lycklig för lille Oscar. Han är det bästa i hela världen och han är värd allt det här och mycket mer!! Nu snyftas det igen.. dags att gå till tjänst... till världens mest underbara lilla pyre :)

Fortsättning

2009-10-14T15:21:00.002+02:00

Eftersom min käre man var inne och läste min blogg, känner jag att jag nu måste skriva vidare här. Vet ju att jag inte har många läsare, men ändå vill jag vidhålla min blogg.

Så, vad har jag då att skriva, som hemmagående enbarnsmor? Skulle kunna ha en hel utläggning om alla mina komplikationer som jag haft sedan födseln, men varför skulle någon intressera sig för det? Jag mår ju bättre, sakta men säkert. Och guldklumpen ligger ju här intill och sover, så då kan jag inte förmå att beklaga mig.

Idag har jag dammsugit! Wow. Samt duschat och tvättat håret. Jag har lekt med Oscar, han jollrar och tittar på sakerna jag visar. Dagens favorit blev den vita katten med röda prickar som han fått från mormor. Ett härligt skratt kom fram när jag sa mjao mjao och rörde den fram och tillbaka. Har även sett ett avsnitt av Greys anatomy- fick tvinga mig att stänga av dvdn därefter, eftersom jag annars lätt blir sittande framför efterföljande avsnitt.

Såna här aktiva dagar är sällan och det beror på att Oscar för en gångs skull sover mycket idag. Oftast blir det inget vettigt gjort, mer än max tömning av diskmaskinen.

Tröttheten börjar komma, det var amning 4ggr denna natt, så jag skulle ju behöva vila... MEN jag vill ju ut och gå också. Jag har dessutom lovat Nils att köpa mjölk och yoghurt och det löftet vill jag hålla.. så det får bli en promenad i solskenet nu :)

Gympa

2009-10-09T12:44:00.002+02:00

Så har lille Oscar kommit till världen - vår lille son!

Igår tänkte jag börja komma i form. Jag gjorde två armhävningar och har idag träningsvärk i armarna samt i "armfästet". Får nog avvakta med "gympan" idag. Fokuserar mina Bäckenbodenübungen istället. De är bra mycket viktigare.

Idag har jag blivit fast framför tv:n, har nämligen skaffat samtliga avsnitt av Grey´s anatomy. Det är beroendeframkallande och fantastiskt bra. Tur att Oscar också gillar att kolla tv. Han pratar/gurglar i takt med tvn.

Grillkväll i bergen

2009-05-02T23:39:00.003+02:00

Träffades redan klockan 15 för att bege oss upp i "bergen". För mig som svensk var vi i bergen, men för schweizarna var det bara en kulle, en Hügel på högst 1000meter.
Jag tog golfen, med 3 passagerare. Då motorn inte är den starkaste och jag inte den mest modiga föraren på schweiziska små, girlangvägar, haglade kommenterarerna om min hastighet. Max var 80, jag låg i 60. Det var svårt att komma upp i högre hastighet i uppförsbackarna, fast mig personligen gjorde det inget. Det passar mig helt enkelt väldigt bra att köra sakta men säkert, vilket jag även förklarade för mina passagerare. Helt plötsligt utropar de: "Fartkamera!", varpå jag lägger mig på bromsen och ett "no, no, no Malin" hörs i baksätet. "You already drive below the limits, so you don't need to slow down". Okej, vi skrattade ganska gott, även jag. Jag kan ta det helt enkelt. Annat vore det om jag vore 18 år gammal.

Nåväl. Grillkvällen förflöt fint. Lite kallt och regn, men maten och humöret var gott.

På hemvägen körde jag själv. De små vägarna hit hem ut på landet är kurviga, smala och fulla av bilar. En bil ligger mig upp i röven (ja!!!) och jag blir stressad. Gasar på. Och "BLIXT!!" Hastighetskameran prickade in min överskridning av hastigheten.

Är det inte ironiskt när man kör så sakta och så gasar man på en sträcka och får en böter? Kan de inte göra någon slags medelfart. I så fall hade jag fått böter för jag kör under hastighetsgränserna...

Målarglädje

2009-04-22T13:32:00.003+02:00

En egenhändigt målad tavla till vårt ofödda barn. Det är det första jag gör till den lille plutten..ännu inga barnkläder eller barnmöbler köpta, men så impulsmålade jag istället en tavla (tog mig dock 4 fokuserade timmar).

2009-04-21T11:25:00.006+02:00

Intressant att det fanns så många kommentarer till sängar, eller var det snarare till ordet normal..?

Tre dagar i sängen. Har skickat in Sudoku lösningen till Tagesanzeiger två dagar i rad. Det är antagligen jag och pensionärerna som tävlar om 50CHF vinsten. Mina kryddor har börjat ta sig: gräslök-, basilika- och tomatblad har kommit fram ur jorden. De andra plantorna (timjan, persilja & rosmarin) har börjat mögla. La nämligen över plastfolie för att de skulle gro fortare, tänkte mig liknande en växthuseffekt. Efter bara ett dygn började det lukta mögel, den doften är fortfarande kvar och det enda man ser är jord. Jag har en ny teori nu: lufta jorden. Det går till så att jag sticker ner en gaffel, lyfter lite, samt tar bort lite jord. Misstänker att fröna hamnat för långt under jorden. Bara för att jag inte har någonting att göra som är lagom jobbigt, ska jag nu gå och fotografera mina plantor så att ni kan se resultatet. Måste ju vara fantastiskt intressant för andra menar jag ;-)

Timjan, basilika, gräslök, rosmarin och persilja. Jordhögen bredvid krukorna är alltså borttagen jord. Kanske får jag ett infall någon dag och lägger tillbaka jorden igen.

Tomat

Trädgårdsmästaren och pyret i sin trädgård.

Sjuk

2009-04-19T19:05:00.002+02:00

Min dag idag: snyta mig, sova, snyta mig, äta, snyta mig, dricka, snyta mig, läsa, snyta mig, dricka, snyta mig, äta...osv. Sa jag att jag har snytit mig också?
Min tanke var att skriva om alla saker som händer nu, men idag saknas inspirationen.

Istället skriver jag om sängar. Behöver en ny säng. I Schweiz är man rädda för stålfjädrar i sängarna, därav säljs knappt några i mina ögon normala sängar. I stället för att köpa ett paket av madrass och lameller som man bara kan sätta ben på för att få en säng, så köper man lameller separat och sedan en madrass av skumgummi eller latex. Sen måste man köpa en riktig sänggavel för att lägga lamellerna samt madrassen i. Känns som att gå bak i tiden. Har ändå bestämt mig för att anpassa mig till dessa vanor istället för att frakta ner en säng från Sverige.

Näsan rinner och jag har ont i huvudet. Hejdå.

Lördagmorgon i Bonstetten

2009-04-18T08:13:00.004+02:00

Jag har blivit uppmanad att uppdatera min blogg med anledning av att jag är så långt borta från Sverige och detta lilla redskap sägs göra avståndet lite kortare. Om detta ska gälla bör jag vara mer personlig.

De e mycke nu! Många fantastiskt roliga saker:
1. Bostad på landet (fast ändå nära Zürich). I början av detta år fick vår lilla by, Bonstetten, sin 5000e invånare. I byn finns: 2 restauranger, 3 mataffärer, 1 bageri, en second hand affär för barn, 1-2 "trädgårdsbutiker", en textil/smycke affär, en krims krams affär, en take away pizzeria, dagis, tågstation, ibland en liten husvagn som säljer grillade kycklingar och sist men inte minst en post (Jens- de pratar om att lägga ner den och som du vet vore ju detta faktum förfärligt; Bonstetten vore på långa vägar inte SÅ bra om inte posten fanns kvar ;-) Ytterligare en sak som bör nämnas är: Turbinmuseet! Vi har ännu inte besökt denna sevärdhet men förmodar att det är av hög klass! På lördagar cirkulerar även en "Güselbuss" dit man kan gå och slänga kartong, glas mm - helt gratis. Eftersom gratis är gott gillar vi denna tjänst.
Pizzerian invigdes av oss i torsdags. Man ringer alltså och beställer. I en lokal utan sittplats för gäster bakas det flertalet pizzor varje kväll. Dessa körs ut till byn med jämna mellanrum. Om man är riktigt hungrig går det fortare att köra ner och hämta sin pizza. Det senare alternativet var viktigt för mig, då det denna premiärkväll inte kunde väntas 30 minuter på en hemkörd pizza, utan måstet fanns där att få en pizza inom 15 minuter.

Vi nöjer oss med punkt 1 denna tidiga lördag morgon. Förstår inte att jag ska vakna så tidigt (7.10) en lördagmorgon och inte kunna somna om. Kan bero på en igentäppt näsa och en kurrande mage, alternativt ett litet pyre i magen som jobbar väldigt aktivt på att träna sina ben och armmuskler genom otaliga boxningar och slag mot min mage. Oavsett anledning, så känner jag mig nöjd när jag sitter här i ottan och ser ut över blommande tulpaner (säkert hela 5 stycken! )och några andra blå blommor, buskar, en betongmur och en sol till hälften täckt av moln. Min yoghurt med müsli är uppäten, lite Tropicana finns kvar i juiceglaset (mums) och magen kurrar inte längre. Sparkarna har som tur väl är inte försvunnit. Det är väl dags för pyrets morgongymnastik.

Ha en fin lördag!

Kände för att skriva idag

2008-09-23T21:42:00.003+02:00

Mina ben darrar. Har varit på Pump idag. Trots att jag har de lättaste tyngderna så pallar inte mina ben riktigt. De darrar, trots att det nu är 3e veckan jag går på ett Pump pass. Mitt års kort går ut i November och eftersom jag endast gått ett fåtal gånger sedan jag köpte abonnemanget betalar jag i genomsnitt 500 kr per gång (kostnaden har dock minskat de senaste 3 veckorna). Min plan är att få ner medelsnittskostnaden. Därav 3 pump pass på 3 veckor. Det är inte för mina musklers skull jag går dit, tro inte det.

Jag är inte förtjust av känslan att gå in i ett rum med massa andra pumpande människor för att hårdträna musklerna till discomusik, men jag gör det ändå. Det är en skön känsla att gå ut från rummet samt att jag får ner kostnaden per gång. Dessa båda saker skänker mig tillfredsställelse.

På tal om tillfredssällelse. En gång när jag precis flyttat ner till Schweiz, så var jag på ett spinningpass och de spelade en låt av e-type!!! Jag vet att du förstår chocken jag fick, men även glädjen. Jag cyklade järnet och energin flödade.

Något annat som ger energi är att skriva. Något jag vill göra mer men inte gör. Fast idag var det alltså dags för ett bidrag till min önskan att skriva mer. Och ja, det gav energi. Jag ska skriva oftare. Kanske inte här, så du som eventuellt läser detta, börja inte hoppas för mycket på inlägg varje dag. Kanske snarare varannan månad.

Svensk i Zürich

2008-06-10T23:07:00.002+02:00

Vet ni hur härligt det är att gå runt i Sverige t-shirt i Zürich under EM?
Jag är så stolt över att vara svensk. Efter några öl och 2-0 mot Grekland är jag ännu stoltare.
Dock har jag blivit gammal. Jag uppskattade inte storbildsområdet vid Bellevue, med 40.000 ståplatser och 3.000 sittplatser. Vi stod först i ösregnet och såg de första 20 minuterna av matchen, sen beslutade vi för att gå till ett av fotbolls-/party-tälten. På väg ut erbjöd en kille oss 2 sittplats biljetter till storbildsarenan på Bellevue, gratis. Vad mer kan jag säga än att gratis är gott? Vi sa tack och gick upp på läktaren, där taket höll borta regnet.
Där kände vi oss minst 10 år för gamla, för fokus låg i att låta så mycket som möjligt istället för att titta på matchen. I halvlek gick vi vidare. Hemåt. Till baren mittöver gatan, N-68. Oranga väggar, storbilds tv, folk vid varje bord och lagom ljudnivå för att jag ska kunna sitta och älta vardagens bekymmer medan matchen pågår. Kall Carlsberg. Gott. 2 mål i andra halvlek. Hela baren hejar på Sverige. Jag i Sverigetröja. Kan det bli bättre? Kan man vara mer stolt?
Kan man nog. Men i alla fall: HEJA SVERIGE!!!!!!!!

BOKNÖRDSTEST

2008-04-22T22:13:00.000+02:00

Tips

2008-02-22T18:03:00.004+01:00

Min senaste läsperiod började den 5e januari, da jag lanade en bok fran min kära syster. Bokens namn: Flyga Drake. Under flygresan ner till Schweiz efter juluppehallet började jag drömma mig bort i denna bok. Det var (och är fortfarande om Khaled Hosseini inte ändrat nagot) en helt underbar bok som jag inte kunde släppa taget om. Den säger en del om livets sanningar och beskriver även ett land och liv som är langt borta fran min värld, men som jag gärna vill veta mer om.

Därefter tog jag mig mod att läsa Den allvarsamma leken (Hjalmar Söderberg), som jag pabörjade för ca ett ar sedan, men som jag da aldrig kom igenom. Texten är högtidligt gammaldags och innehallet har helt klart ett budskap. Det handlar om en djup kärlek mellan en kvinna och en man, som under stulna timmar far lov att leva (kärleken alltsa). Den sanna kärleken i detta otrohetsdrama slutar i mina ögon olyckligt, vilket kanske i de flesta verklighetsrelaterade otrohetshistorier oftast är resultatet. Boken inger inget hopp om happy endings för otrogna älskande, vilket bör ses som ett viktigt budskap.

För att inte blanda ihop böcker läste jag sedan Jens Lapidus Snabba cash. Boken beskriver en värld i Stockholm som känns enormt langt borta fran mig, men som existerar och därav ger denna bok dess styrka. Nagot förutsägbar och en bok där jag inte alls känner igen mig, vilket far det att krypa i mig när jag ser hur andra människor agerar samt vilka grymma människor det faktiskt finns.

Nästa offer var Simon och ekarna (Marianne Fredriksson). Ett fint skildrat relationsdrama, som tar upp klasskillnader under krigstider. Jag älskar de flesta av Marianne Fredrikssons böcker och denna var inte ett undantag. Den skildrar känslor pa ett betagande sätt.

Nu har jag precis avslutat Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafon, en bok jag hade nagot svarare att komma in i, men som efter 100 sidor blev intressant och som jag under de sista 150 sidorna inte kunde lägga ifran mig. En fantasifull bok innehallande manga personer och en idérik historia.

Det har varit tva lyckosamma och underhallande "läsmanader" som gett mig mycket!

Ett litet tips till om ni vill skratta: Ga och se "The Darjeeling Limited"! Jag och resten av den lilla biosalongen lag dubbelvikta av skratt.

Sova

2008-01-13T21:15:00.000+01:00

Nu är jag tillbaka efter 3 dagars skidåkning i Flims/Laax. Jag har ont i benen, särskilt i vaderna av någon oförklarlig anledning, lite i nederdelen av ryggen också. Jag är dessutom trött, luktar lite illa eftersom jag ännu inte tagit steget in i duschen. Snuvan har fortfarande inte försvunnit, så näsan rinner. Ansiktet värmer lite av dagens sol.
Det tar på krafterna att vara på skidtur.

Igår åkte vi en backe fem gånger, det var allt. Jo, men det var inte lite. Det snöade konstant hela dagen, så sikten var dessutom begränsad. Att ta sig ner för en röd pist full med lössnö och nybildade pucklar, 5 gånger med otränade ben, det är inte så illa. Det är ganska bra. Ett extra bevis på att det var jobbigt är när man somnar kl 18.30 senare på kvällen. Ölen på after skin hade säkert ingen inverkan på tröttheten. Nej, gårdagens skidpass tog hårt på krafterna.

Och så idag kom solen. Strålande solsken, vit gnistrande snö, ni vet sådär underbart som man ser på bilder. Ja, så vackert var det. Det varmde nästan in i själen. Men bara nästan. Jag undrar vad som krävs för att själen ska värmas upp och se sol. Kanske en varm dusch och så lite sömn?

varma kramar från mig till dig

Drömmar

2008-01-10T17:31:00.000+01:00

Man måste drömma. Det har jag insett nu. Man måste drömma och hoppas. Kanske kan inte drömmarna bli sanna just nu, men drömma får man, för det mår man bra av. Man måste försöka hitta det lilla som man kan drömma om.

Just nu drömmer jag om Sverige. Visserligen var det slaskat snöväder när jag svischade igenom Skåne den 6 januari, på väg till Kastrup. Men de välbekanta Preem mackarna såg så inbjudande ut. Fönstrena där adventsljusstakarna lyste ser så inbjudande ut. Att få gå på Ica och småprata med kassörskorna på SVENSKA. Är det kanske att romantisera Sverige...?

Jag drömmer om skidturen till helgen. Jag hoppas vi får sol som gnistrar i pudersnö, klarblå himmel, gulaschsoppa på en utomhusrestaurang mitt i backen, med en glühwein därtill. Afterski-öl i solnedgången.

Jaha ja, det var några av mina drömmar. Solen har börjat skina lite.

Puss och kram

Hemlängtan

2007-12-12T10:28:00.000+01:00

Andra dagen som sjukling. Då har man tid att tänka. Ännu mer.

Den senaste perioden har jag en sån förträffligt stark hemlängtan. Jag längtar efter att få se på tv och förstå allt, att känna igen personerna i rutan, att kunna lyssna på svensk radio, att få gå i en mataffär där de även har creme fraiche i olika smaker samt olika fetthalter. Sådana vardagssaker är naturligvis inte så starka som längtan efter familj och vänner. Den överstiger allt annat. Att ha de nära och kära närmare sig. Det är något helt annat än livet här. Att umgås i Schweiz består mest av gå ut på en bar och dricka öl alternativt ut och äta middag på restaurang.
Jag saknar kvällarna med en vän hemma i soffan och en stor tekanna samt tända ljus på soffbordet.

Det är lätt hänt att romantisera hemlandet, det inser jag, för visst var det inte de svenska tv reportrarna som jag uppskattade när jag väl var hemma.

Just nu hägrar mammas hus framför allt annat. Det ska bli skönt att komma hem över jul. Jag inbillar mig att det finns ett slags lugn hemma i Sverige, men vet att där liksom här styrs vi av jobben och dess krävande plats i våra liv.

Igår njöt vi av glögg från IKEA med russin och mandlar och svenska pepparkakor därtill. Oj vad gott det smakade! Nästan som hemma :)

Julpynt

2007-11-27T22:54:00.001+01:00

Guldgranen har akt fram! Nu är det julstämming. Den gamla porslinstomten som har flyttat med mig ända fran Lärkgatan, till Växjö och sedan till Zürich pryder nu den öppna spisens utkant. Den gömmer sig bakom nagra ljus, men sprider ändå sin stämning i sin röda kappa. Adventsljusstaken som nu har brunnit ner till Lucia, dvs dag nummer 13, är nu framme pa matbordet för tredje aret i rad. Tomtemor och tomtefar i tyg har ocksa fatt äran att pryda fönsterkarmen. Slutligen stoltserar nu den lilla taniga julbocken öppna spisens framsida! December kan börja.

Höger-Vänster

2007-11-26T22:14:00.000+01:00

Ibland är inte livet så tokigt ändå.

Igår läste jag något som fick mig att skratt högt. Det handlade om den högra och vänstra hjärnhalvan. Vilka influenser de olika båda delarna har!

De spelar mot varandra ibland och hjälper varandra ibland. Den vänstra delen kan ta överhand och kräva en logisk, kontrollerande, förnuftig och matematisk person som gillar att känna sig duktig, medan den högra kör den mer avslappnade stilen, på magkänsla, rörigt skrivbord och kreativitet.

Det som fick mig att skratta högt var hur jag delvis jobbar med planering, men är en person som helst gör impulsiva saker på helgerna och inte gärna bokar upp mig. Går man förbi mitt skrivbord om dagarna så ser man ett kaos av papper, som jag varje kväll samlar ihop till en hög för att få det att se ordningssamt ut, så som jag tänker mig att en planerare borde organisera sitt skrivbord. Jag försöker organisera mig alltsom oftast och till detta hör: nya block och pennor, kalendrar, post it lappar osv, just för att börja om strukturen från början och skapa ordning. Det är liksom lättare då och det är en sån jäkla härlig känsla. Likadant så älskar jag att stryka över mina to-do list och slänga halvskrivna papper. Sån befrielse det är att bli av med papper från ett stökigt skrivbord!

Har man en bestämd morgonrutin varje morgon, så är man vänsterstyrd. Men å andra sidan- hur många har inte ett schema varje morgon för att hinna med allt som måste göras samtidigt som man vill sova så länge som möjligt..? Särskilt nu när mörkret smyger runt utanför fönstrena, morgon som kväll. Här inne skiner ljusens värme upp från kaminens öppning. Den röda julstjärnan skapar stämning. Tror varken den är höger eller vänsterstyrd. Den står mest still och är.

godis

2007-08-03T23:02:00.000+02:00

Svenskt plockgodis är gott, men farligt. Det går inte att sluta äta förrän man mår illa. Påsen står på bordet och äts upp, trots att magen säger emot. Man äter med munnen, inte med magen. Detta stämmer i och för sig för allt man stoppar i sig, men hade det varit en äcklig torr potatis, så hade även magen varit med och sagt stopp, det där vill jag inte ha. Den kommunikationen är ur funktion när en påse godis hägrar framför ögonen.
Och tur är väl det, för godis ÄR gott så länge det varar. Några röda ferraribilar, några salta döskallar och några sega nappar ligger kvar i dagens godispåse. Beräknad tid kvar i påsen är 5 minuter. Sen kommer de att gotta sig tillsammans med sina soulmates i min mage.

För övrigt, jag mötte aldrig några big shots i hissen på jobbet. Tur, för jag förberedde aldrig mitt one-minute-speech.

Jag är nu på semester i Sverige, som ni säkert förstår eftersom jag äter smågodis.

Känns banalt att lägga ut ett litet inlägg om godis så här när det var så länge sedan jag skrev, men eftersom jag redan raderat ut 2 andra inlägg så SKA detta läggas ut. Godis är också viktigt.

Fredag Eftermiddag

2007-07-20T17:20:00.000+02:00

Sitter på jobbet och tittar ut på bergen. Ovädret tornar upp sig därborta. Luften är kvav som en ångande bastu. De flesta har gått hem. Nog för att det är ett hårt arbetande företag, men de bör de berömmas för deras tidiga hemgång på fredagar.

Fick en chock idag när jag öppnade ett mail med “High importance”. De högsta cheferna besöker vårt kontor under nästa vecka. I mailet ber de bland annat oss följande:

- make sure that your workspace looks tidy
- you come in appropriate business casual attire (even when its hot!), pls avoid jeans etc.
- make sure you are prepared to see the big shots in hallway, elevator....and are not intimidated (no reason to be!)
- you are prepared to give the 1 minute elevator speech about yourself (who are you, what is your role, your contribution!....while you are going up in the elevator with the big shots

Förstår ni allvaret i detta??!! ;-) Man undrar verkligen om de seriöst menar att man ska förbereda ett litet tal om sig själv om utifall att man möter en hög chef i en hiss och om de då i denna situation undrar vem lilla jag är (nåja, så liten kanske jag inte är, men jag befinner mig långt under dem i hierarkitrappan)?

Ska bli spännande att se utfallet av nästa vecka!

Vems mening?

2007-07-15T21:21:00.000+02:00

Alla tycker till om andra. Många, kanske inte alla, har en mening om de flesta i sin omgivning. Vissa väljer att framlägga sina kommentarer, andra inte. Vissa som yttrar sin mening gör det för att framhäva sin egen position, dvs i syfte att förminska andras existens. Sådana människor är ofta de svaga i bemärkelsen att de känner att de inte räcker till och då måste hävda sig själva samt försöka stampa på andra.

En person med finkänslighet, med känsligt sinne, tar till sig dessa tyckande, även om de inte är befogade.
Meningen påverkar den känsliga personen och kan i värsta fall vända upp och ned på en helg. Vet de personer som framlägger sina kommentarer om hur mycket de kan förstöra för andra, med en enda liten kommentar?

Visst, den känsliga personen borde kanske förstå och inse att meningen inte är sanning, men en känslig persons värld kan drabbas av ett skalv då en exempelvis en chef kläcker en kommentar. Det är en mening av vikt. Frågan är om meningen är viktigare än ens egen mening. Den enda som kan bestämma är den som blivit tilltyckt. Självklart är ens egna mening viktigare än alla andras meningar, oavsett vem som tycker till.

Folk borde passa sina munnar och förändra sig själva istället för att ha meningar om andra. Mind your own business passar bra in här.

Det jag aldrig sa.

2007-07-09T22:42:00.000+02:00

Det händer så ofta att jag tänker så mycket mer än jag säger. I stort sett alltid. Jag antar att det är så även hos de som pratar mycket och säger saker mest hela tiden, för det är ju omöjligt att prata konstant och eftersom man tänker konstant (för det gör väl alla..?) så blir det ju även mycket osagt.

Det jag upptäckt på sistone är att jag börjar säga en mening som jag sedan aldrig avslutar. Ett intressant fenomen som jag inte vet vart det kommer ifrån.

Idag var det ett praktexempel på tankar som inte blir sagda: Jag och två kollegor, varav den ena precis kommit tillbaka från semestern, står och småpratar vid kaffemaskinen. Jag och min kollega som inte varit på semester berättar lite skvaller från firmafesten. Jag funderar på om det vore lämpligt eller ej att avslöja hur aspackade 2 av våra andra kollegor var eller om jag hellre skulle låta de få berätta det själva. Dock var jag nära att avslöja sanningen om en av de 2 som tog första morgontåget hem efter festen, på väg till Zürich, men vaknade upp i Basel (ca en timme efter Zürich), eftersom detta var mycket roligt. Men jag hann inte. Min andra kollega sa det innan jag fick tummen ur...

Så, alla saker blir inte sagda. Men å andra sidan är alla saker inte till för att bli sagda. Tala är silver, tiga är guld som det gamla ordspråket säger. Jag tror det ligger mycket häri. Fast nu ska jag vare sig tänka, skriva eller tala mer, utan ta mig in i drömmarnas land.

Jordgubbar

2007-07-08T23:09:00.000+02:00

Jordgubbar är alltid det bästa, överallt, hela tiden.

Under festivalhelgen i Zürich har jag testat diverse mat. Dessert-urvalet anser jag vara mest uppskattat och därför väljer jag att delge er några av de upptäckter jag gjort inom detta område.

I lördags ersatte jag kvällsmat med Crepes med Nutella och banan, vilket smakade himmelskt och mättade gott tillsammans med några öl.

Idag följde jag trenden frukt/bär/choklad och hittade ett dessertställe som serverade diverse frukter och bär doppade i choklad.

Slutsatsen blev att av de frukter och bär som doppas i smält choklad, vinner jordgubbarna överlägset. Mmm denna underbara kombination! Banan och ananas kommer inte långt efter, men jordgubbarna toppar som sagt. Kanske kan det vara dess begränsade tillgång som gör att de små röda gubbarna uppskattas så mycket? Banan och Nutella kan man ju alltid få tag i på Coop....

Kan man odla jordgubbar inomhus? Då balkongen lyser med sin frånvaro i vår lägenhet, vore det ett bra alternativ med en jordgubbsplantage i vardagsrummet.

Helg i Svedala

2007-07-02T21:55:00.000+02:00

Helgen i Asarum var händelserik. Starten var sorglig med en fin begravning av morfar. Innan kistan slogs igen stod Åsa och jag tätt, tätt ihop och betraktade honom. Några tårar föll samtidigt som vi drog upp några härliga gamla minnen, såsom kaffestyrkan och morfars finkänslighet att meddela sina två barnbarn deras oförmåga att koka lagom starkt kaffe. Dock var det inte längre morfar som låg i kistan. Det var en död människa. Och det är väl så det där livet är. Man föds, lever, dör. Och när man är död så finns man inte längre. Det kändes fint att se, men framför allt förstå, att morfar åkt vidare.

Trots sorglig stämning kunde jag inte låta bli att le åt alla barn som var med när vi åt landgång och drack kaffe efter begravningen. De bara är, här och nu. De diskuterar naturliga saker såsom färg på läsk, "titta hunden" samt bajs, vilket för övrigt var ett hett återkommande ämne under helgen. Jag gillar även barns ärlighet, vilket jag bistert fick erfara när jag gav min brorsdotter Hanna ett paket med en klänning i. Hon tyckte absolut inte om den och ville inte ha den på sig. Den var ful ,sa hon. Jaha tänkte jag. När jag ,sömndrucken, kom nerför trappan dagen efter, så mötte en glad Hanna mig med den nya klänningen. Dagen till ära tyckte hon den var fin och strålade. Hon var där och då, och gårdagens åsikt fanns inte längre.

Den gamla tandemen har fått liv igen! Jag kommer ihåg hur populär den gamla blåa Monark tandemcykeln var när vi bodde på Lärkgatan och ryktet spred sig om henne. Hon var efterfrågad och grannbarnen kom långt ifrån och bad om lånelov. I helgen fick jag och Nils äran att provköra den. Vi tog en långtur till Kofsa, till färjelägret med trafik till Lettland och Litauen, till stan och fräste genom den tomma gågatan (ja, vi kände oss ganska coola när de få förbipasserande vände sig om efter oss) och sedan full speed till Asarum då däcket låg emot ramen och fick upp en go värme, vilket tydligen är ett säkert tecken på en däcksprängning, som vi dock klarade oss ifrån.

Min älskling bjöd mig på en riktigt god dansk Bøf och ett härligt restaurangbesök på "A Hereford Beefstouw" i Köpenhamn på hemvägen.

Fängelse

2007-06-23T11:17:00.001+02:00

Bussen lämnade kontoret kl 17 och tog oss till okänt mål, vilket visade sig vara högst upp i konferenshuset i Luzern med fantastisk utsikt över Vierwaldstättesee. En aperitif senare uppstod ett fasligt tumult och svartklädda män som såg allmänt hotfulla ut rusade in. Av okänd anledning blev vi alla, ca 200 pers, arresterade.

Fångdräkter delades ut; svart vit randiga heldräkter med passande mössa därtill. Därefter började en vandring genom Luzern. Behöver jag säga att folk tittade låååångt efter oss?

Målet var Luzerns gamla fängelse, omgjort till restaurang/bar/disco. Fängelsematen var mer än bara vatten och bröd. Även baren var öppen och gratis för oss alla, vilket ledde till ett fullsatt dansolv senare på kvällen. Svettigt, men jäkligt kul.

Framåt soluppgången hade jag flytt fängelset och slog igen dörren till vår lägenhet. Fängelsedräkten ligger fortfarande kvar i en hög på golvet. Det känns i mitt huvud att jag var i fängelse igår. Undrar om Paris Hilton har det lika kul som jag hade igår?

Min första J&J fest får ett högt betyg, 5 av 5 möjliga.

Tankar om oro.

2007-06-20T22:05:00.000+02:00

Min kära syster och jag spenderade 2,5 timmar via skype i lördags och fick en hel del sagt, en hel del flamsat och en hel del diskuterat. Vi diskuterade oro, vilket jag nämnt tidigare. Av vårt "lilla" samtal framkom att oro kan uppstå då man inte har kontroll. Det är något/några oklara saker som ligger och gnager vilket gör att man inte helt slappnar av. Jag tror att det kan ligga något i det. Är man en person som gärna oroar sig, så kan en oklarhet bli något jobbigt, medan en person som kan se allt oklart med nyfikenhet, inte ens förstår oron.

En person som har tendens till oro, kan även skapa orosmoln; exempelvis stimma upp sig inför ett möte som man hela tiden trott varit kl 9, men som hjärnan av någon anledning börjar fundera på om det verkligen inte var 8.30 istället och eftersom tiden är uppskriven i outlook-kalendern på jobbet och man för närvarande befinner sig i hemmet- så hokus pokus är en oro skapad, just för att man inte kan få kontroll över vilken tid det egentligen är som gäller.

Jag har fått mail av några stycken av er angående just oro, men det verkar vara ett ämne som inte bör diskuteras via en blogg. Kanske låter det för djupt eller för blottande, men så ser inte jag på det. När jag har en fundering så tar jag gärna upp den för diskussion och jag är inte rädd för kommentarer, tvärtom. Andras synvinklar är det som utvecklar.

Man kan likställa oro vid problem. Jag ser inte så många problem utan tror att det mesta går att lösa om man bara vill. Vill man uppnå något så kan man det om viljan finns, vilket kan likställas med en drivkraft samt en målinriktning. Där har jag förstått att många tänker annorlunda.

.
Vad jag vill komma till är att det finns oro och problem. Jag börjar misstänka att summan alltid är densamma, dvs mängden av oro/problem hos oss finns där, det är bara vad de består i som ändras. Hmm, kanske ändå inte, för alla dagar känns ju olika...

Hur som helst, detta var lite tankar som kom i pränt så här en onsdagskväll efter en fantastiskt bra dag!

Sverige eller Zürich?

2007-06-12T23:25:00.001+02:00

Jag fick sån lust att smita iväg till tågstationen för att ta Öresundståget till Svedala istället för att sätta mig på flyget hem till Zürich tidigare ikväll!
Gårkvällens besök i Nyhavn i Köpenhamn och dagens sommarvindar på landsbygden vid Helsingör gav mig en enorm längtan efter sommar Sverige.. men snart blir det en kort visit i Asarum, dock med sorgliga händelser i kyrkan inblandade. I väntan på flyget ikväll så nämnde jag för min kollega att min morfar precis dött vid en ålder av 91 år. Han sa "you should be happy". Min första reaktion var: vilken kommentar! Men vid närmare eftertanke så kanske jag borde det; vara glad för att morfar fick vara med oss så länge.

Sovdags. Jobb imorgon. Sov så gott.

Oro.

2007-06-10T09:26:00.000+02:00

Jag vet inte om du också har oro inom dig? En oidentifierad oro, egentligen utan anledning. Jag har det och det slår mig hur mycket mer den kommer när jag är ensam och har tid att tänka. Det är ingen oro för att exempelvis inte klara en tenta, som är en naturlig oro/nervositet över ett trist faktum som kan bli sant.

Min oro liksom bara finns och det är inget problem jag kan lösa; Det räcker inte att plugga mer, så att jag verkligen ska klara tentan. Det är en oro som består. Precis innan jag vaknade idag drömde jag att släntrade in på kontoret vid 9.30- tiden och att min chef då sa till mig på skarpen att jag MÅSTE vara där innan klockan 8.30. Jag kände mig dålig. Efter det vaknade jag och nu vill inte den drömmen och känslan försvinna.

Idag är det söndag, solen skiner och jag är frisk (förutom att jag tänker på morfar och saknar Nils som är i USA på konferens). Jag är helt fri och har inga planer. Igår flyttstädade jag lägenheten i Winterthur hela dagen så idag är jag verkligen värd att bara njuta. Och så går jag runt och oroar mig för jag vet inte riktigt vad jag ska göra...gaaah! Jaha, så fungerar jag. Det känns bra att skriva av mig. Det är det bästa. Få lite klarhet i att det faktiskt inte finns något att oroa sig för.

Vad våra hjärnor fungerar olika. Jag skulle vilja veta hur andras hjärnor tänkte och resonerade. Om en annan person inte hade oro, så skulle den inte kunna förstå vad jag beskriver ovan. Likaväl har jag så svårt att förstå människor som alltid kan tänka positivt och som inte bekymrar sig för saker. Vad enkelt det måste vara, tänker jag mig. Oftast gillar jag min hjärna, men ibland skulle jag vilja stänga av den så att den inte spinner iväg och tänker så mycket.

Nåväl, tillbaks till här och nu och söndag morgon. Måla lite idag? Skriva på min bok som jag börjat på miljoner gånger? Ut och läsa Millenium-Flickan som lekte med elden, som Ann var så snäll och tog med från Sverige? Vi får se vad denna dag har att ge!

Morfar

2007-06-08T18:14:00.000+02:00

Min söte, snälle, älskade morfar Curt Olsson dog i onsdags kl 20.11.
Det gör så ont och är så sorgligt. Han fick uppleva 91 innehållsrika år innan han somnade in.

Jag kommer inte att få njuta av besöken hos honom längre. Inte längre få den lilla pratstunden om jobb, kärlek, familj och pengar, vilket var standardfrågorna. Inte heller kommer jag att få ta hans hand eller stryka min hand över hans kind när han blir trött och faller i sömn. Jag kan inte längre bjuda ner honom till Zürich och få se hoppet om hans friskhet i hans ögon. Vi kan inte längre skämta om när han ska kunna lämna rullatorn och ge sig ut på en promenad helt själv.

Men han kommer att finnas kvar inom mig. För alltid. Han var så otroligt snäll. Han satt ofta tyst och betraktade oss andra. Han njöt av det. Det gjorde honom glad. Och hans närvaro gjorde oss glada. Det räckte att gå upp till honom för att sitta och läsa varsin tidning, för att känna gemenskap och värme. Utan ord.

Vad det är tomt när en människa försvinner. Så otroligt tomt och öde. En väg som tar slut, ett ljus som släcks.

Det är människor som är livet. Inget annat. Det går inte att sakna något annat så mycket som en människa som försvinner ur ens liv. Allt ses ur ett patetiskt litet perspektiv- betydelselöst. Materiella ting- vad betyer de? Hur mycket gråter vi när en spegel går sönder, när vi spiller tomatsås på den nyinköpta skjortan, när datorn slutar fungerar och måste åka i soptunnan? Vad är det som framkallar sorg? Människor och djur som betyder något.

Det är tungt att förlora ett jobb, att gå ner i lön, att krascha en bil, att missa en tenta, att gå miste om en karriär. Men det framkallar aldrig samma tomhet som en kär persons död. Det borde ge oss rätt riktning i livet. Vad vill vi?

Trots att det är så hårt att mista en vän, en kärlek, en familjemedlem, ett husdjur, så är det ett tecken på att man släpper in folk på livet. Att man känner, lever och älskar. Att leva är det viktiga.

Morfar levde ett rikt liv. Jag saknar honom. Jag önskar att han har det bra vart han än är. Han kommer alltid att vara min söte, snälle morfar som jag älskar.

Slängas?

2007-06-03T08:59:00.000+02:00

Söndag morgon. Kartongerna från flytten var uppackade redan i måndags. I onsdags slängdes allt som rensats ut. Det var mycket och det känns så skönt. Ett hett tips: rensa regelbundet. Jag ställde mig frågan inför varenda plagg i min garderob: Använder jag denna? Svar ja: Häng in i garderoben. Svar nej: skänk. Resultatet blev ett helt sopberg.

Jag insåg att vissa saker var lättare att slänga än andra. IKEA saker är lättare. Varför? Jo, för svarar man nej på frågan: använder eller behöver jag denna, så kan man med gott samvete skänka IKEA saken eftersom den inte är dyr och aldrig har något särskilt andra handsvärde. Det är värre med saker man köpt i en unik butik och därmed även har en relation samt ett minne till. Likaså med vykort och brev som man fått av vänner och bekanta. De är ju hur värdefulla som helst och får inte slängas.

Men mest värdefullt av allt är ändå mina dagböcker. Mina minnen. Mitt Liv och Mina Tankar. Jag har kommit fram till att deras förvaringsplats (en ful gammal kartong) måste uppgraderas. Dags för ett kassaskåp?

Lägenheten är alltså funktionell men mycket kvarstår ändå; lamopr, tavlor, gardiner, växter, dvs sakerna som gör atmosfären. Fast jag måste erkänna att jag trivs här i vår lägenhet såsom det är nu också, det gjorde jag även medan flyttkartongerna stod staplade längs väggarna. Det är mysigt och hemtrevligt där jag lufsar runt i min morgonrock och mina fårskinnstofflor (jo, det var lite kallt idag, ca 17 grader..).

Kvinnor kan

2007-05-27T22:29:00.000+02:00

I helgen flyttade jag, eller vi. Jag och Nils hjälptes åt. I torsdags hyrde vi en bigbauta (observera tufft uttryck från förr) skåpbil: både high och long och rymde 12m2. Nästan max vad man får lov att köra med ett B-körkort.

Nils började köra åbäket och han fick det ganska stressigt inne i Zürichs kvällstrafik, eftersom alla trängdes om vem som skulle komma först fram. Det spritte dock i min kropp för jag ville också prova köra, vilket jag också gjorde. Jag tog hand om turen då vi packat bilen full och vi återigen skulle in i Zürich på fredag eftermiddag. Vad händer?

Bilar stannar, chaufförer ler och släpper fram mig! Varför: jo, för vad gör en kvinna ut och kör ett åbäke till van! Till en början tyckte jag det var skönt, för det underlättade ju för mig som chaufför, men när jag även fick kommentarer om att ”inte ska väl kvinnan bära de tunga möblerna” av förbipasserande på gatan, så blev jag arg.

Varför skulle inte jag, som kvinna, kunna köra en lika stor bil som en man, och varför skulle inte jag kunna bära likaväl som en man??! Ok, jag vet, jag är i konservativa Schweiz, men ändå. Jag och Nils blev verkligen totalt olika behandlade.

Nedvärderande av kvinnans förmåga .Det gör mig arg. Höhö nu hör jag mig Robinsonkvinnans slagdänga inom mig: ”Kvinnor kan”. Jovisst, visst kan vi. Jag bar och jag körde.

Nu är både jag och möblerna på plats, på rätt plats…

Strykning, Lyx, Sambo och Italien

2007-05-21T21:01:00.000+02:00

Tack Lopo – du hade lösningen på Strykproblemet! Nu ska jag ut och söka hjälp, vilket jag inte gör så ofta. Får man lov att ha städhjälp om man bor i en tvåa...? Tänkte nämligen att någon skulle kunna få komma nån gång då och då och hjälpa till med diverse saker, däribland strykning och så städning då, när den snälla personen ändå är här.. ;)

Här i lyxlandet kan man nog få hjälp med det mesta, bara man är villig att betala. Och här är folk villiga att betala för att få en bättre vardag- lite extra njutning kostar. Jag har aldrig sett så mycket ”latmanssaker”. Ett exempel är de färdig skurna morötts- samt gurkskivorna inför en förfest med dipp! Jag köper numera färdigsköljd och skuren sallad, som ja, kostar lite mer, men det får mig å andra sidan att äta mer sallad, vilket får mig att må bättre.

Nils håller på att packa och rensa bland sina saker, så att jag ska få plats att flytta in. Till helgen sker det. Jag gläder mig at att bli sambo. Vi gör det själva, istället för att be om hjälp... det är vi det. Kan själva...

Och så en utvärdering av långweekenden i Italien:
+ Sällskapet
+ Vädret: Sol, 27 grader
+ Sheila (hyrbilen) – ljusblå metallic Mazda 2....
+ Maten och rödvinet
+ Grand hotell i Menaggio, Comosjön
+ Slappedagen vid poolen/sjön i solen

- Sheilas icke existerande CD
- Bilköerna
- Felberäkningen av tidsförbrukning i Bergspassen samt olyckan utanför Milano som skapade stillastående bilköer i timmar medan solen gassade.
- Fullbokade hotell

Imorgon jobb igen. Idag råkade jag nämna att jag tänkt börja jogga eftersom det varit mycket njutning av god mat och vin på sistone. Mina kollegor uppfattade dessvärre detta, så imorgon är det jogging på lunchen...puh

Tears in Heaven och fest

2007-05-12T08:54:00.000+02:00

Klockan är 8.15 och det är lördagmorgon. Fönsterna är stängda men några slags gormande skrik tränger igenom. Det är förfärligt och efter några minuter när mina tankar vaknat hör jag tydligare att det är fulla, skrovliga, oproffessionella mansröster som gormar och inte till vilken låt som helst, utan till Tears in Heaven. Hur gammal är den egentligen? Nog för att den var fin på sin tid och nog för att den väcker sina minnen, men varför spelas den nu, så här tidigt en lördagsmorgon? Funderar på vad det kan vara för spektakel som pågår på gatorna. För att stilla min nyfikenhet tassar jag upp till fönstret och ser 3 män, mycket riktigt fulla, stå och skrika – i deras öron använder de säkert sina skönsjungande stämmor- till Gräblis (zürichs bar som aldrig stänger) stereo. Festen pågår dygnet runt där, så klockan spelar inte någon roll för dem. Det var inget mer spännande än så- ingen festival eller karneval som jag missat skriva upp i kalendern. En lördag helt enkelt.

Ikväll blir det fest, för första gången på väldigt länge. Nils har kombinerad födelsedags – och inflyttningsfest (eftersom det var ca 1 år sen han flyttade in...). Det kommer att bjudas på Pölse och öl på traditionellt danskt vis och det blir en mix av folk från ett gäng olika världsdelar. Så nu vet ni det, intressepil.

Mass-strykning 1 gång/vecka?

2007-05-10T08:07:00.000+02:00

Idag kan jag helt enkelt inte bestämma vad jag ska ha på mig!! Jag har stått framför garderoben i en halvtimme utan att hitta något. Jag kan i mitt liv inte förstå vad som är problemet. Jag ser ju att det rent fysiskt ligger och hänger en massa kläder, men det är ändå inget som passar, just idag. Jag har ett antal olika argument till varför just de kläderna inte känns bra idag.
Det måste finnas nåt att göra åt detta problem. En sak är att jag, sedan så länge jag kommer ihåg, bestämmer kläderna kvällen innan. Detta betyder inte mindre tid framför garderoben, däremot bättre sömn ;-)
Nu har jag något på mig. Men givetvis trivs jag inte. Jag har valt jeans och skjorta: för strikt? för varmt (då det idag ska bli 25 grader igen), ärmarna är lite för korta - inte skönt, vad ska jag ha för skor? har jag de svarta med lite klack så får jag skoskav- vilka strumpor ska jag då ha? eller ska jag ha de andra bekväma svarta, som jag även kan ha utan strumpor? osv osv osv
Kan man hyra in någon som bestämmer vad jag ska ha på mig? Hehe, nej, det hade förresten inte varit någon lösning. Jag hade aldrig tagit på mig det någon annan sa till mig att ta. Minska antalet kläder så att valet blir mindre? Öka antalet kläder så att det alltid finns något jag vill ha?
Det kan ha att göra med strykning... jag har mycket som hänger som inte är strykt. Detta vill jag ofta ha på mig, men då måste jag ju stryka.... mass-strykning en gång i veckan kanske är lösningen på klädproblemet?

Tid- inlägget som försvann

2007-05-05T09:58:00.000+02:00

Jag skrev precis ett inlägg som jag var väldigt nöjd med. När jag skulle offentliggöra det för alla er tusen (...) som läser min blogg, så försvann hela texten. Så, nu är jag irriterad och gör en summering av det jag skrev om, bara för att faktiskt ha ett inlägg, då det senaste gjordes alltför längesedan...

Det jag skrev om var följande:

1. Om tiden kommer eller går, varav det förstnämnda är mer positivt och mindre stressande = gladare livssyn.

2. Min första affärsresa med Johnson & Johnson till en av våra leverantörer i Chester, UK, ägde rum nu i veckan. Lyxigare hotell samt de självklara taxiresorna var en skillnad gentemot IKEA. Jag fick även tanken att jag någon gång skulle vilja jobba som produktionsplanerare.

3.Jag ska läsa TagesAnzeiger nu, iförd morgonrock och morgontofflor, medan jag njuter av en bastant och god lördagsfrukost, för att bli redo för helgens utmaningar.

4. Jag spenderar mestadelen av min tid hos min älskling Nils inne i Zürich. Därför är jag aldrig i Winterthur och svarar i telefon.

5. I tiden som kommer ska jag uppdatera min blogg oftare. That's a promise.

Frukostdags.

Morgon i Zürich

2007-04-17T08:08:00.000+02:00

Läste om det galna upptåget i Virginia. Vilken sjuk människa. Så jäkla grymt. Stackars de drabbade och de som bevittnade det hela. Att inte Bush gör något åt vapenlagen är en gåta...

Tisdag morgon är det och det är lite småkyligt här då morgonluften sipprar in från fönstret. Dock är det 26 grader utlovat idag, så det blir nog snabbt varmt. Börjar komma in i jobblivet. Går upp varje morgon, äter min banangröt (såg förresten att en svensk man skulle ge ut en bok med GRÖTRECEPT. Nej, den är inget för mig. Nöjd med banangröten.), tar tåget till Zug och läser antingen 20Minuten eller min suveränt braiga bok för tillfället: Män som hatar kvinnor. Promenerar den korta biten, ca 4 min, från stationen till J&J. Hiss eller trappor upp till tredje våningen. Säger: Grüezi, Hej, Hoi, Hi, good morning eller guten morgen. Tar en kopp kaffe och en flaska Valser (mit Sprudeln. måste ju ha mitt sprudelwasser).

ojoj, klockan går framåt även idag. måste rusa till hauptbahnhof och ta tåget mot Lugano och inte missa att hoppa av i Zug.

sommarhelg

2007-04-15T22:24:00.000+02:00

Jag har haft en sån fantastiskt härlig helg. Det började redan i fredags efter jobbet, med en kall öl i solen uppe vid Lindenhof, med utsikt över Zürich. Sommar- after work. Avslappnande. Kan ju inte säga att jag behöver komma ner i varv efter min andra vecka på jobbet, men jag kom i alla fall i helgstämning. Jobbet har inte varit verkligt krävande ännu, vilket oftast inte är fallet så här i början. Jag passar på att njuta. Försöker få in lite promenader och fler kafferaster uppe på terassen med utsikt över Zugsjön i min lilla grupp. Det manliga släktets respons är inte så positiv som jag önskat. På ett eller annat sätt behöver jag få dem att inse att frisk luft gör dem gott.

I helgen har jag fått mycket frisk luft. Vi har haft drygt 25 grader, men vattnet i Limmat är desto kallare, så det har räckt att doppa tårna för att få lite svalka. Vi har invigt ett glassCafe vi länge gått och sneglat på. Det visade sig vara ett försök att locka turister att få en semesterkänsla på Ibiza med taskig inredning och hög musik. Trots att glassen var god kommer jag inte att ta med några av er framtida besökare dit.

Imorgon jobb igen. Ska bli kul. Utöver jobbet blir det i veckan squash, som är min senaste upptäckt. Skoj skoj, men det gäller att man orkar röra på benen...

Nytt jobb

2007-04-04T19:48:00.000+02:00

Visst var jag aningens nervös i söndags kväll och visst vaknade jag några gånger under natten, men jag var ändå förvånansvärt lugn med tanke på måndagens projekt; att gå till mitt nya jobb på Johnson & Johnson. Det jag egentligen var nervös för var klädseln, eftersom jag inte visste deras dresscode. Givetvis hade jag innan intervjuerna hoppats på kostym/dresstvång, men den drömmen spolades redan på första intervjun då mina två nuvarande chefer trippade in i chinos och kortärmade skjortor. Nåväl, sent på söndagkvällen bestämde jag mig för en neutral outfit: svarta byxor, kortärmad vit/svartrandig skjorta samt svarta skor. Jag blev vare sig utskrattad eller utskälld så min slutsats när första dagen var över var att mitt val varit bra. Det framgick även under min första dag att man sedan i januari 2007, även fick bära enfärgade jeans.

Jag är i en grupp med enbart killar, totalt är vi 8 stycken. Jag utgör alltså 12,5% av denna grupp, en minoritet som har det oerhört tufft enligt Liza Marklunds och Lotta Snickares "Det finns en särksild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Denna bok gör mig bara mer och mer upprörd. Kanske ingår jag i den kategorin som inte förstår att vi kvinnor är underordnade i dagens samhälle enligt ovan nämnda bok, för jag håller inte med deras totalt feministiska åsikter och sårade stoltheter. Än så länge är det inte tufft, men visst, det kanske blir jobbigt inom kort, vem vet. Jag tycker snarare att det är en styrka att vara av kvinnlig minoritet. Visserligen har jag redan framfört åsikten att det vore trevligt med någon mer tjej i gruppen. ;-)

Än så länge har det dock enbart känts enkelt och lättsamt i denna grupp. Visst, när alla i morse samlades framför en av datorerna för att begeistrat beskåda rekordet (över 500km/h) av det nya franska snabbtåget, så blev det ganska tydligt att gruppen bestod av män.

Jag har lärt mig mycket på dessa 3 dagar och det är så kul att se hur ett annat företag fungerar. Det är så likt, men ändå jobbar man så totalt olika. Några skillnader jag sett mellan min tidigare samt nuvarande arbetsgivare:

Det finns mineralvatten i mängder kylen i alla olika storlekar på glasflaskorna, med eller utan gas. Även coca cola, coca cola light samt en liten becel joghurt dryck finns här till allas förfogande.
varje dag när jag kommer till kontoret har någon snäll liten städare plockat undan mina urdruckna kaffekoppar och tömda glas och flaskor, så att jag utan dåligt samvete kan hämta nya drycker.
Om man flyger över 6 timmar får man åka 1a klass. Åker man tåg får man alltid åka första klass.
Idag fick vi en hel korg med olika sorters påskchoklad av fina schweiziska märken (både mer och godare än på ikea)

Imorgon är det gratis spinning på J&J. Min chef poängterade detta i eftermiddags när mitt påskgodis höll på att ta slut. Varför tror alla män att kvinnor får panik över att de äter choklad? Jag ska inte gå på spinningen, utan lugnt äta upp min påskchoklad istället, av ren princip.

Perioder i livet.

2007-03-30T11:22:00.000+02:00

Livet går i vågor. De rullar upp för stranden; vissa långsamma, dryga, njutningsfyllda - andra snabba, korta, stressiga, ofullständiga. Ibland ligger havet still, liksom livet. Ibland blir dagarna regelbundna liksom vågorna som sveper upp på stranden, dag ut och dag in, månad efter månad, år efter år.

Jag har drivit på en lång våg en period nu. En period utanför det verkliga livet. På måndag börjar jag mitt nya jobb på Johnson & Johnson (ja, jag har fått mailet om deras termometrar som personligen testas i deras kvalitetslabb ;-) och nej, det är inte där jag ska jobba). En ny period börjar alltså, vilket betyder att min förra period av mitt liv nu är slut. Dags för reflektion. Vad har varit bra? Vad har varit dåligt? Vad har jag lärt mig? Kanske dags att skapa en "Malin AB bok" (inspiration från viss konsult i Stockholm) där jag reflekterar.

Idag vill jag reflektera över min semester i Sverige där jag mötte mina underbara vänner och familj. Vissa kommentarer har lagts över att min semester var ett enda "kringåkande" och ja, i viss mån stämmer detta. Men det är jag som valt att bosätta mig utomlands och därmed tagit bort möjligheten för eftermiddagsvisiter. Alltså är det upp till mig att behålla kontakten och se till att besöka/våldgästa nära och kära när jag är i Sverige. Jag medger att det är ett pusslande och en aning ansträngande, men ack, det är verkligen värt det.
Sen visar det sig givetvis i längden vilka som förblir vänner och vilka som hamnar i kategorin bekanta.

Jag har insett hur berikande det är att besöka folk hemma i vardagen. Det ger en inblick i hur andra lever sina liv. Efter att ha bott själv under många år, så har jag skapat mig vissa rutiner och vissa sanningar som jag tror är bäst. Genom att se hur andra har det inser jag att det faktiskt finns andra sätt att leva och andra sätt att spendera en vardagskväll på, som faktiskt är minst lika dejlige som mina vanor. Fram för att bo hos vänner och bekanta! Och ja, ni är välkomna att besöka och bo i min vardag när som helst.

Nu är det dags för mig att ta mig upp på Uetliberg med utsikt över Zürich och reflektera, promenera, andas in och njuta av den här perioden i mitt liv som nu är till ända.

Längtan.

2007-03-20T13:19:00.000+01:00

Jag tror att längtan är bra. Det är något fint att känna längtan. Alltså längtan efter någon. Att längta efter någon betyder att man saknar någon. En person som man saknar tycker man ju om. Fast jag är ganska övertygad om att man kan tycka om många personer fastän man faktiskt inte saknar dem. Jag menar, man behöver ju inte tycka illa om någon bara för att man inte saknar den.

Jag är i alla fall glad när jag känner längtan, vilket jag gör nu. Känslan gör mig glad.

Ibland längtar jag efter tystnaden i Sverige. Den är unik. Det går inte att hitta den på samma sätt i Schweiz. Jag var precis ute på en promenad i Diö. Jag gick på en liten skogsstig utmed sjön Möckeln som låg helt spegelblank och trollband naturen. Jag hörde en hackspett som jag även såg när jag utforskade trädtopparna runtomkring. Förutom det hörde jag ingenting. Det hände ingenting heller. Naturen och jag bara var. Helt stilla. Helt tyst. Jag höll andan och andades in medan jag såg för mig hur ögonblicket förevigades i mitt inre. Under den långa utandningen insåg jag att denna tysthet är underbar att få uppleva, ibland. Inte alltid. Jag skulle gå sönder av tristess av att bo i stillheten dag ut och dag in. Det är fint, det ger ro och perspektiv på livet. Men att leva i stillheten, njaee...det är inget för mig...då skulle jag längta efter händelser och upplevelser...alltid längtar jag efter något :)

Kaviar.

2007-03-16T23:24:00.000+01:00

okej, jag tror inte att det väcker nåt som helst intresse, men jag måste skriva det ändå. Jag har ätit, ja, igen. Kvällsmat den här gången. Kavringsmackor med kokt ägg och kalles kaviar. mums! Är hos pappa som föreslog den fantastiska och högst normala kvällsmaten: te och knäckebröd med ost, dvs pappas standardmat. Men, som ni förstår så avancerades detta förslag upp något.

Det är high life i Diö så här en fredagskväll. Regnet smattrar, vinden viner och ett tåg kör förbi några kilometer bort. Ja, det var det hela. High life i Diö. Semestern fortsätter.

morgon i svedala

2007-03-16T09:13:00.000+01:00

Jag har vaknat upp ännu en dag i Asarum och njutit av en härlig svensk frukost bestående av äkta svensk filmjölk (som jag saknar varje morgon i Schweiz), skivad banan, linfrö och havrekuddar. Sitter iklädd pyjamas, mammas mysiga morgonrock och fårskinnstofflor och njuter av den härliga morgonen. Solen skiner in genom fönstret och jag funderar på vad som skall komma att bli dagens projekt. Timmarna efter kl 12.30 är väl inplanerade, så det handlar alltså om de 3 timmarna fram tills dess.

3 fria timmar; utan krav, utan måsten. Helt enkelt 3- "Malin-timmar". Känns det igen? Timmar som är till för att avnjutas på bästa sätt, utan att få prestationsångest om man inte kommer på hur man vill avnjuta dem ;-)

Jag vill definitivt dricka kaffe. Kanske ute på verandan, i vårsolen. Lösa Soduko-Sudoku. Skriva bok. Jag har kommit igång med boken nu. Skrivit flera sidor samt bestämt en början, en mitt samt ett slut som experterna rått mig till. Därtill har jag även skrivit en karaktärslista, en disposition samt en lista med viktiga punkter som jag inte får glömma, till exempel att när boken ges ut ska den innehålla mycket mellanrum; en tom sida innan kapitelbyte. Allt för att få läsaren att känna sig duktig av att ha läst SÅ många sidor, dvs bonussidor. Det är bra med mina kom-ihåg punkter eftersom det kan dröja innan boken ges ut och även eftersom jag är en glömsk kvinna med en mamma som älskar post-it lappar och har delar av sitt minne på dessa. Man tar tydligen efter sin mammas vanor. Styrkor som svagheter. oups.

Monopol

2007-03-14T20:30:00.000+01:00

Jag satsade järnet på spel idag: kapitalistspelet Monopol. Spelet där man gläds åt andras olycka. Har inte spelat det på minst 15 år men idag letade vi upp det i garderoben, dammade av det, sorterade papperspengar i högar, putsade spelmarkerna och bredde ut brädet. Jag satsade järnet. Gick ut stenhårt! Köpte allt jag kunde. Jag var den första som intecknade mina gator och som var nära personlig konkurs mer än en gång. Ja, det var så det slutade också. Det bästa var att ÅsaGåsa vann, trots att hon köpte Drottninggatan av mig för 9750kr (efter hård prisdiskussion då Mamma och Kristofer var på väg att överge både oss och spelet, då det tog så lång tid). Men ack så kul det var- jag hade fullständigt glömt det! Jag såg nog hur mina med-/motspelare satt och kurade, tätt lutade över spelplanen, bitandes på naglarna och studsande upp ur fåtöljerna både då turen och oturen visade sig. Mamma var till och med tvungen att strosa runt soffbordet i väntan på sin tur. Anledningen var magont pga alltför hård byxlinning.... Det heter så mycket så...Jag vet nämligen att även min mage var nervös, hjärnan uppspelt och adrenalinet aktivt på grund av inlevelse. Inlevelse i det spännande spelet- och vem får inte ont i magen av det? Positivt magpirr alltså. Ett äventyr i vardagen.

Har nu röjt undan i mammas tv-hylla för att göra plats åt sällskapsspelen. De som bjuds i hyllan är: Monopol, Gäster med gester, Rappa Kalja, Alphapet, Backgammon samt TP. Till jul ska utbudet ökas, för det är fantastiskt skoj! Fram för fler sällskapsspel.

Städa eller sola?

2007-03-06T11:40:00.000+01:00

Varför ska man vara inne och städa när man kan gå ut och gå i solen?
Svaret på denna egentligen retoriska fråga är att det ska man inte. Man ska gå ut och gå i solen. Anledningarna är många:
Det gör en gladare.
Det är bra att passa på att njuta av solen när den är framme. Städa kan man alltid göra. Eller aldrig.
Det är bra för kroppen. Det är i och för sig städning med om man gör det aktivt.
Man ska göra roliga saker. Vi finns till för att vara lyckliga. Städning i sig gör inte mig så lycklig som en promenad. Däremot gör ett städat hem mig välmående.
Jag gör en kompromiss: tar med mig allt skräp och går först till återvinningscentralen, sen vidare upp på kullarna. Det kan man kalla att jag har städat tycker jag nog.
Ljudboken ska med: Aprilhäxan. Ska dock inte ryckas med i den något tragiska stämning som boken ger.
Det spritter i benen.
Livet är till för att levas. Inte för att städa.

Banangröt och kaffe.

2007-03-06T11:00:00.000+01:00

Min bästa frukost: Banangröt.
Vanlig havregrynsgröt förgylls med en väl mogen skivad banan. Det är viktigt att bananen är mogen - ju brunare desto bättre. Sen kokar man detta mästerverk och äter tillsammans med mjölk. Mums. Gott. Fantastisk frukost. Rekommenderas varmt till er alla!

Sen har jag tänkt på en sak:
Kaffe.
Kaffe är gott.
Jag gillar kaffe med mjölk, helst varm sådan.
Jag gör ofta pulverkaffe till mig själv när jag är hemma, något jag anser vara underskattat. Till detta värmer jag mjölk och häller i.
Mjölkdelen har ökat och delen vatten är numera 1 femtedel medan mjölken upptar 4 femtedelar.
Min tanke är: varför måste jag över huvudtaget ha vatten i kaffet? Blandningen pulverkaffe och varm mjölk gör ju det hela godare. Vattnet spär ju egentligen bara ut mjölken från den 1,5% -iga fetthalten ner mot 1%. Typ.
Ska prova att utesluta vattnet helt vid nästa kopp. Det är ju ändå vatten i mjölken.

Lugna och ösiga.

2007-03-01T10:40:00.000+01:00

..så hette de två mapparna på cdn jag hittade igår. Den låg i en låda i min MALM byrå. Tredje lådan uppifrån där jag har lite allmänt tjafs. Cdn har hängt med så länge att jag inte längre lägger märke till den. Men igår, så tog jag fram den och la den i laptopen där jag satt i min säng och filosoferade på min framtida bok.

För att komma i stämning valde jag de lugna låtarna och vilka gamla godingar fanns där, om inte: Think Twice mfl av Celine Dion, forever young Alphaville, eternal flame av bangles, foolish games jewel, hello lionel richie, don't speak av no doubt (gammal goding från Lyckovägen), creep radiohead, losing my religion och sist men inte minst the verve med the drugs don't work. Samlingen brändes ner under min studietid i Växjö. Om man inte visste bättre kunde man tro att jag läste under 80 talet.

En liten kommentar till dig Åsa, tyvärr fanns inte Luckiest med i min snyftsamling under studenttiden- den kom in i mitt liv senare! ;-)

Och så till de ösiga låtarna, vad hittade väl jag då här om inte: Samtliga låtar av E-type och de trallvänligaste av Carola, en gammal klassiker av Friends: Lyssna till ditt hjärta, alice deejay, alanis morisette, obaby baby, rhythm is a dancer, sonique sky, thomas rusiak hiphoper.

Jag log. Ni vet så där lojt som när man minns nåt väldigt härligt. Jag ropade in lägenhetskompisen Malin för att dela min nostalgitripp och spelade upp några av mina gamla godingar. Hon tyckte inte om någon av dem, förutom Janis Joplin då, som ju är en stående favorit. Jag fick alltså fortsätta njuta själv och minnas alla de superroliga fester vi hade under studietiden. Minns särskilt en fest på PG Vejdes väg då jag och några tjejer till spelade Lyssna till ditt Hjärta på repeat, sjöng och övade in de speciella rörelserna...HAHA skoj var det! och ÖSIGT!!! eller...? ;-)

Glasskonsumtion.

2007-02-27T23:36:00.000+01:00

Glasskonsumtionen har ökat.

Ganska radikalt med tanke på att jag under samtliga tidigare vintrar i mitt liv aldrig ätit glass. Glass äter man på sommaren, för att kyla av sig och ja, för att det helt enkelt är gott.
Nu har det alltså visat sig att glass även är gott på vintern. Detta för att vintern i Zürich håller sig kring 10 grader och jag klär mig i vinterjacka i hopp om minusgradernas återkomst. Jag är varm. Hela tiden.

Detta är inte hela sanningen. Jag har inte ljugit ännu, bara inte avslöjat allt. Men här kommer det: Jag har slutat äta godis!! I 58 dagar har jag inte släppt in en enda godisbit i min mun. Med undantag för mut-karamellen jag fick då en nota skulle betalas i början av året. Av gammal vana smet den snabbt in i min hagalna mun. 28 år av godisätande sätter sina spår. Sekunden efter kom jag förfärad på mig själv och den åkte raskt ut i servetten. Det kallar jag disciplin!

Kombinationen: NO GODIS i Malins mage samt den varma vintern har gett mig nya smakupplevelser. Nötter är gott. Saltade blandade nötter. Mmm. Torkad mango går ner mer än torkade päronhalvor, som i nödfall också kan dämpa ett sockerbegär. Men framför allt: GLASS är gott! Glass är inte gratis, men glass är gott.

Favorit nr 1: Carte d’Or Triple Chocolat.
Favorit nr 2: Carte d’Or Stracciatella.

Tanketräsk.

2007-02-26T10:58:00.000+01:00

Eftersom jag varit lat på sista tiden och inte uppdaterat min blog, så skulle jag vilja fortsätta att vara lat och länka in till Icas sida, som berättar delar av vår mysiga helg. På detta sätt kan jag ägna mig åt dagens tanke. Jag har ju bara en om dagen. Ibland två.

1. Otålighet.
2. Att ge upp.
Dessa ämnen har jag berört tidigare. Jag har fastnat i tanketräsket kring dem. Kommer inte vidare. Som svaghet på anställningsintervjuer nämner jag min otålighet som första och enda svag egenskap (har ju inga andra..hmpf..). Detta då det stämmer och för att det även kan ses som positivt då jag faktiskt, tack vare min otålighet, ser till att saker händer.

Ju mer jag tänker på det, så kan ordet otålighet tolkas vidare och då innebära att jag ger upp och det är då vi kommer till punkt 2. Detta skulle jag dock inte ta upp på en anställningsintervju, eftersom det inte skulle kunna ses i positiv anda, vilket är själva poängen på en anställningsintervju; Att säga lagom svaga svagheter.

Är jag otålig eller ger jag upp för lätt eller är det samma sak?

Det borde kopplas till att kämpa. Ja, jag kämpar. Vill jag ha något, så kämpar jag för att få det. Till viss del. Märker jag att målet är ouppnåbart så väljer jag troligtvis en annan väg, alternativt ett annat mål. Då kommer vi alltså till frågan vart gränsen ligger för ouppnåeligt i mina ögon? Det kan jag givetvis inte svara på eftersom jag inte här nämner ett konkret exempel.

Otålig. Ja, det gör mig frustrerad när det bara snackas och inget händer. Helt klart. Frågan är vad jag gör? Om möjligt försöker jag styra upp saken/personen i fråga för att få denna/den att komma vidare. Om inte det går tar jag saken i egna händer. Fixar. Kan själv. Själv är bäste dräng.

Ge upp. Ja jag ger upp när jag inte tror att jag kan nå målet. Nej, jag ger inte upp när jag är ute efter något jag vill ha. Vid en eller annan tidspunkt så ger jag alltså upp, men inte när jag verkligen vill ha det, eller? Men, nu när jag redogör för mina tankar så inser jag att ge upp gör vi ju alla. Dock kanske man ska dra det vidare till envis. Envisa håller i längre. Asch, jag orkar inte med detta tanketräsk längre.

Vilket utsvävande så här en regnig måndag morgon i Zürich. Kaffet och mackan vid min sida (nu ljög jag – inte ligger det en macka vid min sida. Den är ju redan uppäten. Den låg vid min sida.) För övrigt är kaffet också slut. Vilket innebär att ovan ofullständiga påstående inte alls stämmer. Det blev ofullständigt eftersom jag inte kommer ihåg vad jag skulle skriva om kaffet och mackan vid min sida. Jag tror jag ville säga att jag mådde bra av regnet, kaffet och mackan. Vilket jag gör. Jag mår bra.

söndag

2007-02-18T11:31:00.000+01:00

Solen skiner in genom det öppna fönstret
Morgonens friska luft tränger sig in i det sovande rummet
Drar täcket lite högre och fyser till av den kyliga luften
Duntäcket värmer
Sängen värmer
Det är söndag

Kaffet puttrar och sprider sin aromatiska doft
De söta dofterna fran bageriet far det att kittla till inom mig
Radion spelar One med U2 och Mary
Magen kurrar

Butterzopf eller banangröt?
Mmmm

Allt.
Förbereder en dag ute.
Spänning. Förväntan.
Som ett barn.
Tigrar, elefanter, zebror....
Vad kan det mer bli?
Fika i varsolen, utomhus.
Njutning.
Enkel och livsviktig njutning.
utan besvär. Helt enkelt.

En söndag i Zürich.
En spännande och fantastisk dag.
Känner det.

Det finns så mycket

2007-02-15T16:05:00.000+01:00

Det finns så mycket jag vill skriva om och jag kan inte bestämma mig för vad som blir bäst och därför blir det ingenting. Allting är roligt att skriva om. Jag kan välja att skriva om tyska lexikonet som ligger jämte mig här på skrivbordet, om tallriken med rester av spenatpastan som står uppe på skrivaren (!), om den blå himlen, om Eskobar, om morfar som säkert sitter hemma i sin fåtölj och tittar ut genom fönstret eller om hans tuffa granne Märtha som passerat 90-års strecket och fortfarande gör morgongymnastik varje dag och diskuterar livsfrågor varenda gång jag kommer dit, eller om katterna, om en påhittad figur, om den skrangliga damen jag möter varje gång jag går ut, om de störiga barnen som leker utanför, om skidåkning, om den spännande helgen jag har framför mig, om den underbara Brasilien semestern i November, om en komisk situation jag upplevde i mataffären häromdagen.. ja om precis VAD som helst!

Ja, jag vill skriva en bok. Ja, jag har idéer. Ja, jag har börjat, men jag slutar lika fort för jag kommer på en ny tanke. Det sprudlar av idéer i mitt lilla huvud.

Kanske är det min otålighet som får mig att ge upp. Nu är vi tillbaka där, vid att ge upp. När ska man ge upp? Hur vet jag att jag ska fortsätta på just det jag börjar skriva om? Återigen, allt är ju roligt att skriva om. Det finns så mycket jag vill säga, så mycket jag vill berätta! Och framför allt, det är absolut inte betungande att göra detta. Det är så roligt. Jag älskar att skriva. Det blir någonting. Något skapas och det går av bara farten. Perfekt med teknologin- att man har en dator menar jag. Hade fått skrivkramp efter bara en sida annars och gett upp av allt kludd och klödd som skulle skapats av min skröpliga stil.

Nej, min otålighet hade inte tillåtit mig att skriva en bok på 1800 talet. Idag har jag tid, jag har ämnen, jag har verktygen. Jag har vad jag behöver, men ändå sätter jag inte igång. Istället kan jag sitta och surfa runt i timmar, läsa lite tidningar, laga lite mat, prata med kompisar, titta ut genom fönstret, gå ut och gå, lyssna på musik, kolla film, fika. Och många gånger gör jag faktiskt ingenting, ingenting alls. En tanke brukar fara igenom mitt huvud då: Varför sätter du dig inte ner och skriver Malin?

Kanske ska jag göra det idag. Kanske ska jag ta ut datorn på balkongen, ta med en filt och sätta på mig en mössa, för även i 10 grader kan det bli kallt. Göra en kopp te, sätta på musik- något inspirationsgivande och sövande, så att jag inte får spring i benen och kommer på något annat att göra. Kanske ska jag göra det. Just idag, den 15 februari 2007.

Dayo är kär i mig

2007-02-14T22:55:00.000+01:00

Idag måste Dayo vara kär i mig. Nåja, lite förälskad i alla fall, eller eventuellt sällskaps- samt kelsjuk.

Hon är för rolig det lilla livet. Hon har humör och i början när jag flyttade in här så var hon, liksom jag, på vår vakt. Sen kom det trevandes, vi började närma oss varandra och vänja oss vid att vi båda kunde vara lite kinkiga ibland och att vi båda ville vi vara för oss själva titt som tätt. Det var där det började.

Hon hoppade upp i mitt knä allt som oftast och jag fick kela med henne, men bara då hon själv ville. Det krävdes inte ett geni för att räkna ut när hon var arg. När hon väste likt en orm med vidöppen mun så drog jag mig gärna undan. Det gör jag fortfarande. Det händer nämligen fortfarande att hon kan väsa till, främst när jag försöker mig på att klia henne på magen. Den är så GO, så mjuk och vit, men den är tydligen Dayos egna mage och bara hon bestämmer vem som får "keltillgång" till denna. Ibland har jag turen att få vara den Lyckliga.

Ikväll har jag varit husfru och sysselsatt mig med dammning, dammsugning, golvavtorkning samt tvättning. Jag, liksom flertalet andra tuffa människor, använder de praktiskt blåa IKEA-plast påsarna till att transportera ner smutsig tvätt, liksom upp den rena. Dagen till ära har alltså den kära Dayo funnits vid min sida hela eftermiddagen. Jag har tagit mig tid att lägga mig på soffan och låtit henne hoppa upp på min mage och bli klappad och samtidigt fått höra henne spinna högt som en...gris? Vet inte vad jag ska likna det vid. Kanske en högljudd syrsa. När jag tömt den blåa IKEA plastkassen och lämnat den tom på golvet så ser jag hur Dayo tar sats och DYKER ner i den. Hon blir själv paff när den mjuka nosen druttar i golvet. Jag kunde inte hejda mig och började skratta åt detta klumpeduns hopp. Dayo tittade upp med sina stora runda ögon och såg något sårad ut.

Jag bad om ursäkt för att jag skrattat och sa åt henne att hon fortfarande var världens sötaste katt och hon godtog det dagen till ära. Det måste vara för att hon är kär i mig idag, så här på Alla Hjärtans Dag.

Blogg om Blogg

2007-02-14T22:14:00.001+01:00

Eftersom jag nu har en sån här blogg, måste jag då skriva ett nytt litet inlägg varje dag? Hur många dagar ger ni sidan innan ni slutar gå in där på grund av utebliven uppdatering från min sida?

Jag skriver inte på beställning. Jag skriver när jag har lust och när något bara måste komma ut. Det jag dock har märkt är att de flesta saker jag vill skriva om, känns obehagliga att ”publicera” på denna otroligt populära och lästa sida. Det är ju så många som läser det..Not. Men ändå.

När jag skriver öppnar jag mig personligen. Jag utelämnar mig och mina tankar. Rakt ut i ingenting. Rakt ut till dig och till alla andra som eventuellt googlar på Malin Tångefjord och råkar få syn på min blogg.

Det är en kittlande tanke att veta när jag trycker på ”publish” så finns det på riktigt. Mina tankar har då fått lov att lämna min dator, där ett gäng sparade inlägg ligger bevarade (med kluriga lösenord givetvis) utan att någonsin bli lästa av någon annan än mig själv. Men med publish knappen så blir det bekräftat, det blir en sanning. Malins sanning.

Jaha, då idag blir det spännande ämnet att jag bloggar om bloggar. Det jag egentligen ville skriva blev alldeles för privat och fick lov att stanna under täcknamn och med lösenord i min samling.

Ge inte upp.

2007-02-02T09:24:00.000+01:00

”Livet är en gåta, du är gåtans svar….lalala…
Aldrig ska jag sluta älska dig.
Du är allt jag har och allt jag ber om.
Hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig.
Att du är där för mig som jag är här för dig.

Ge inte upp.”

Fantastisk film: Livet är en Schlager med Helena Bergström i huvudrollen. Det är dock inte den som dagens inlägg handlar om. Snarare om titeln: Ge inte upp.

När ska man ge upp och när ska man kämpa? Hur ska man veta vad som är värt att kämpa för och vad som inte är värt det? Ska man lita på att hjärtat talar sanning och visar den rätta vägen, eller bör man lita till sin logik och sina tankar?

Nu låter detta drastiskt, men jag syftar även på alldagliga saker; Malin och jag tänkte bjuda in till Kortspelskväll här hemma i lördags. På förmiddagen ringde vi två av våra kompisar varav båda var upptagna. Min kommentar därefter var: ”Asch, vi skiter i det, det blir ändå inte av för ingen kan”. Malin tittade på mig med ett svagt, snett leende och jag kom på att jag gjort det igen. Så där lätt, utan att blinka, gav jag upp. Ett (ja, två då) litet (små) motstånd och jag gav upp.

Nåväl, nu är det så att det finns större saker att kämpa för. Saker som medför känslor. Exempelvis kärlek. Jag är rädd att jag ger upp för lätt. Att jag inte kämpar tillräckligt. Att ett litet motstånd känns så oöverstigligt att jag helt enkelt väljer att vända om och ta en annan väg, där det inte finns något motstånd. Där jag inte behöver kämpa utan där allt kommer till mig. Problemet är då att jag ändå inte nöjer mig med den lättare vägen i längden. Någonstans inom mig så inser jag att motstånd bevisar för mig själv att jag faktiskt vill ha något eller till och med någon, väldigt mycket. Då spelar det inte någon roll att gå på vägarna runt om, där det inte finns några bilar att krascha med, för vägen är tom, trygg och enkel.

Hur kan jag då komma till punkten där jag inte ger upp för lätt? För ibland är det faktiskt omöjligt oöverstigligt. Det finns saker som jag inte själv kan påverka. Om motståndet är för högt och jag inte lyckas ta mig förbi det, då faller jag så till den milda grad att jag inte ens orkar börja gå någon väg igen, på länge. Been there, done that…

Så, hur ska jag då veta vad som är värt att kämpa för och hur ska jag veta när jag ska ge upp? Som jag har fungerat hittills i livet, så ligger det senare närmast till hands…

Skiddag.

2007-01-28T22:44:00.000+01:00

Det var något som ringde. Långt borta. Fast det kom in i min dröm. Det slutade inte ringa. Jag fattade ingenting. Varför skulle det störa mig just nu, mitt i drömmen, mitt i sömnen? Jädrans ringande! Det blev tyst. Jag log. Fick sova vidare. Mmmm. Gottade mig under det varma täcket och somnade in på bara några sekunder. Men inom något som kändes som sekunder började ringandet igen. Jag förstod att det var något som var på gång för den ringande melodin kändes bekant: Väckarklockan! Snabbt stängde jag av den, liksom jag tydligen gjort 10 minuter tidigare. Hjärnan vaknade. Varför ringde klockan idag? Jag som var så trött. Just det: Söndag = SKIDOR!!!!

Rullade ur sängen med röda trötta ögon, hoppade (nåja, nu överdrev jag, men det lät bra) i understället, åt min banan-gröt, mötte en lika trött lägenhetskompis i köket och så gav vi oss iväg!
Solen var på väg upp. Himlen var helt rosa. Bergstopparna ljust lila. Åkrarna vita. Underbart vackert, som ett vykort. Vi körde under tystnad. Lyssnade på den schweiziska radion som utlovade en solig dag med några minusgrader. Kunde det bli bättre?

Strålande solsken hela dagen. Nypistade backar, något isiga men mest fulla av lätt nysnö. Middag i solen på en av restaurangernas terrass, kaffe i snöbaren. Solen värmde. Skidorna gled mjukt fram längs pisterna och halkade på ett och annat isparti framåt eftermiddagen. Det kryllade av glada människor i både pister och köer: Vintern hade ju äntligen kommit till Schweiz och vad gör man en ledig söndag om inte åker skidor!

Det enda som kunde blivit bättre var musiken i Snöbaren: kass, jobbig, klämcheck tysk schlager på hög volym. Men, vad sjutton, det är ju ändå så att man vill känna att man är i Alperna och bara har 1 timmes färd för att avnjuta en sådan härlig skiddag!

Den tunga stenen kan bli en lätt fjäder. Tydligen.

2007-01-23T23:56:00.000+01:00

Tänk om jag också skulle kunna sätta min ryggsäck vid någons dörr och be denne bära den åt mig? Ibland är den nämligen tung av stenar av olika slag. Stenarna tynger ner mina axlar, mina ben, ja, hela mig om den är riktigt tung. Det är svårt att ge en sten till någon annan, det tar liksom emot eftersom man vet hur tung den är. Det konstiga är att stenen aldrig är lika tung att bära för någon annan. Någon annan kan med lätthet stoppa den i fickan och gå vidare, med än mer studsande steg än tidigare. Denne fylls av glädje när hans hjälpande hand tas emot. Stenen förvandlas till en lätt fjäder i hans händer.

Och varför gör jag då inte det? För att ”själv är bäste dräng”? För att jag lärt mig att jag ska klara mig själv? För att jag känner mig nöjd när jag bär ryggsäcken själv hela vägen?

Det är likadant med aporna. Ofta samlas de på mina axlar. Det är så förbaskat svårt att låta någon annan ta över en av dem, eftersom jag är van att ha dem där. Jag tar hand om dem, ger dem uppmärksamhet och vårdar dem så att de säkert inte glöms bort. När jag dock har vågat släppa en apa till någon annans axel, så blir det så lätt och jag frågar mig varför jag inte låtit den hoppa sin väg tidigare.

Vissa människor har aldrig några apor som klamrar sig fast. Dessa människor har axlar branta som isberg, så fort aporna satt sig så glider de snabbt över till någon annans axel.

Jag har haft en grymt intressant diskussion med en vän idag, något som jag aldrig diskuterat så djupt tidigare, nämligen religion. Min vän tror tydligen på Gud, men det är något jag tidigare aldrig hört talas om från hans sida och man märker det inte alls på honom. Jag för min del, tror inte på Gud. Nåväl, vad jag förstår, så kan man tydligen ge både stenar vid Guds dörr samt låta aporna hoppa över till hans axlar och han tar gladeligen emot dem. Sen litar man till sin tro, dvs man tar fram sin tillit och känner sedan en lättnad. Det är allt. Det är min väns tro. Det hjälper honom när han har problem. Det är tydligen inte svårare än så. Det man behöver göra är att erkänna för sig själv att man tror på honom, Gud alltså. Inget mer; inget offrande, ingen skrämseltaktik, inga gåvor, inga måsten. Inte något mer än tillit och tro till livet och att saker ordnar sig.

Det vore ju egentligen skönt att pusta ut i soffan med en kopp te (särskilt rooibos te med apelsinsmak – mums!) efter att ha lagt den tunga ryggsäcken med stenarna vid dörren samt låtit alla aporna hoppa till någon annans axel och sedan känna tillit till att det löser sig och smutta vidare på sin goda, varma kopp te.

En icke helt vanlig Måndagslunch

2007-01-23T00:08:00.000+01:00

Ett fasligt tjatter skulle vissa kalla de diskussioner, som ägde rum idag på Militärstrasse 91, 8400 Zürich, med start klockan halv ett. Jag skulle inte kalla den det. Jag skulle kalla den en Måndagslunch, en icke helt vanlig Måndagslunch, utan en helt extraordinär Måndagslunch som inte bara varade i en timme, utan i 4,5!!!

Lunchen gav mig energi. En energi som jag saknade i helgen. En energi som jag välkomnade med öppna armar för jag behövde den så väl. Energin kom inte från lunchen i sig, som dock bestod av en fantastisk 3-rätters meny, utan den kom genom dessa själar som avnjöt denna delikata festmåltid.

Tre tjejer med småländskt ursprung som på helt osannolika, men dock sanna sätt, funnit en vänskap i det välbärgade landet i Europas mitt. Tjatter om gardiner (hur löser vi värdinnans problem med smygtittande grannar med hjälp av någon form av insynsskydd), förhållanden (utfrågning om hur förhållandet egentligen startade och vem som visste vad), CSN (dyyyyra, jobbiga skitlån) , Historikern (fängslande bok, men är det inte lite väl mycket vampyrer?), jobb (kontakter är det bästa! Kan man bli chef när man är en personorienterad människa?), vatten (törstiga), kärlek (badminton & cv, jogging & flickvän, utland 1, utland 2) dagis (smart affärside i Schweiz), rökning (varför kan vi inte förbjuda rökning i hela världen?- upprörda svenskar förargar sig över rökande personer) var några av ämnena som hann diskuteras.

Under denna lunch funderade jag. Inte helt ovanligt för att vara mig. Jag kände efter inom mig själv och kände att jag var glad. Vet du att det är en glädje att vara tillsammans med vänner? Det går inte att ta på, utan det bara kommer. Energin bildas liksom under samtalens gång, medan kommentarer, berättelser, skratt, fakta, minnen ploppar ut och bollas mellan mun till mun och hoppar i en ostrukturerad ordning fram och tillbaka. Ibland kommer ett ämne upp till ytan mer än en gång och det tar liksom aldrig slut. Vissa saker blir bekräftade, andra förnekade, men det kommer alltid någon slags respons.

Vet du hur det känns att sitta tillsammans med vänner, avslappnade i varsin fåtölj och bara låta tankarna få ta verbal form och testas, överläggas samt kommenteras av den som känner att den har lust att bidra med något? Det känns öppet. Åsikter respekteras, lyssnas på och varje individ får respons och blir bekräftad. Det är att ha vänner. Det är glädje och det är lycka. Vänner som man vill umgås med ger glädje, det ger mig glädje och lycka.

En ensam helg vid datorn. Ensam och ensam, jag överdriver på ett sätt nu eftersom jag både hann med en tur till wellness centret, städning, kel med katterna, en cykeltur, telefonprat samt en middag med dator- och relationssnack. På ett annat sätt överdriver jag inte alls. En helg är lång. Den består av cirka 62 timmar, vilket innebär 3720 minuter (eller har vi något mattesnille som vill kommentera?). En minut kan vara väldigt lång, för varje minut består av 60 stycken tickande, tick, tack, tick tack… Titta på en tickande klocka i en tom och tyst lägenhet, så får du se. Det är segt. Det är tråkigt. Det är tyst. Det är ensamt. Som Louise Boije af Gennäs skrev i sin bok ”Ingen mänska en ö”:
”Var aldrig, aldrig, aldrig ensam, och släpp dina funderingar. Tankarna och ensamheten är sjukdomar med ödesdigra konsekvenser. Låt dem inte drabba dig!”

Låt dem inte drabba dig. Tack vare vänner är man inte ensam. En icke helt vanlig Måndagslunch kan ersätta en känsla av ensamhet med en varm och glädjefull känsla. Det blir jag lycklig av. Och fantastiskt mätt och belåten :)

Personlig utveckling

2007-01-21T15:20:00.000+01:00

Ett modeord, en trend: Personlig utveckling. Vi, vanliga människor; arbetande, studerande, arbetslösa, är mitt i det. Mitt i propagandan; Utveckla dig själv. Hitta dig själv. Finn dig själv. Kom tillrätta med dig själv. Kom till insikt. Hjälp dig själv till självhjälp. Personlig utvecklig. Självlärande. Personlig coaching. Hitta mening och mål med livet. Mental träning. Bli en bättre människa. Bli vän med dig själv.

Varför kan vi inte bara få vara? Varför kan vi inte bara få vara oss själva? Det som ska komma till oss kommer till oss. Vart vill vi nå genom all personlig utveckling? Vad är målet? Hur gjorde de innan denna trend kom in i dagens samhälle? Var de mindre utvecklade? Visste de inte vad målet med livet var? Eller visste de det? Vare sig de visste eller inte visste: var de lyckligare eller mer olyckliga än vad vi i dagens samhälle är? Är vi smartare nu eftersom vi går kurser i personlig utveckling? Vad är det som har hänt med oss människor eftersom vi inte vet vilka vi själva är längre? Vi är de vi är. Varför måste vi utvecklas? Duger vi inte som vi är? Måste vi ständigt bli bättre? Blir vi bättre av att leta inom oss själva? Blir vi klokare och hittar vi därigenom lycka och mening med livet?

Sanningar kan vara hårda. Sanningar om ens personlighet är oftast subjektiv, eller snarare situations- samt personanpassade. Vi är alla olika individer med olika preferenser och föreställningar. Vi ser alla saker på olika sätt. Det finns inte en enda människa i hela världen som kan uppleva samma sak. Vi är alla unika, alla har vi olika föräldrar. En förälder behandlar sina barn olika. Alla ser vi därför våra föräldrar på olika sätt. En och samma mamma kan både vara generös och snål, snäll och dum, diskussionsbenägen och tillbakadragen, smart och dum, överbevakande eller frisläppande.

En och samma mamma kan utvecklas på olika sätt beroende på vilket av barnen hon pratar med och vilkens åsikt hon värdesätter högst. Detta kan ge henne insikt. Detta kan få henne att finna sig själv.

Problemet är bara att sanningen ändras. Pratar mamman med en kollega vars åsikter hon absolut inte stöder och vars person hon har föga respekt för samt en nära väninna med vilken hon delar allt med, glädje som sorg, och samtidigt ställer upp för i vått och torrt. Då är deras sanningar om mamman på två helt olika sätt. Kollegan ser mamman som ohjälpsam, snål, elak, icke samarbetsvillig medan väninnan ser mamman som den mest ömsinta och omhändertagande i världen, en vän som ställer upp, som finns där och har samma värderingar, som en vänlig och generös människa rakt igenom. Mamman i sin tur väljer att behandla dessa två personer på helt olika sätt, vilket är självfallet. Vad är då sanningen? Hur är mamman?

Personlig utveckling innebär att man dels reflekterar över sig själv, men samtidigt tar del av andras åsikter om sig själv. Hur man uppfattas respektive uppfattar. Med hjälp av denna information kommer den selektiva intagningen igång. Där kommer ens egna behov, personlighetsdrag, temperamentstyp, förändringsbenägenhet, villighet, öppenhet osv. in med sina preferenser. En öppen person tar in denna information på ett helt annat sätt än en stängd person, som slår ifrån sig exempelvis en bister subjektiv sanning som givits av någon annan. Beroende på vem man är, tar man in denna information på miljontals olika sätt och skapar därefter sina egna sanningar som man väljer att förhålla sig till. Ibland vill man förändra sig, ibland är man stolt över en egenskap som någon annan kan irritera sig på. På vilket sätt ska man då utveckla sig personligen?

Det jag vill komma fram till är att allt är så subjektivt. Hur ska vi någonsin kunna utveckla oss personligen genom att delta i kurs efter kurs, ständigt med nya gruppmedlemmar och nya meningar? Jag uppfattas inte likadant av någon. Alla ser mig på olika sätt. Alla ser dig på olika sätt. Ingen har exakt samma uppfattning av dig, din mamma eller någon annan.Varför ska man börja ändra på något som man själv inte har märkt eller uppfattat som ett problem? Varför ska vi hela tiden sträva efter att bli bättre? Måste vi ständigt bli bättre? Kan vi inte bara få vara, här och nu. Vara oss själva, umgås med dem vi tycker om att umgås med och som i gengäld gärna umgås med oss. Måste vi komplicera saker och ting? Mamman väljer att lägga tid och energi på sin väninna och mindre energi på kollegan hon inte delar särskilt mycket med. När jag inte har några vänner och mina tidigare vänner slutar höra av sig, då får jag börja fråga mig själv, eller andra, vad jag gjorde för fel. När jag inte får något jobb, så får jag fråga mig själv och andra vad jag kan göra bättre. När jag får klagomål från chefen så får jag fråga honom vad jag gjort för fel och hur jag kan förbättra mig, om jag vill vara kvar. Men det kanske är så att jag egentligen vill byta arbetsgivare. I detta fall har jag antagligen inte lagt ner min energi på jobbet, så som min kollega som sitter bredvid mig och lägger all sin energi på jobbet, och därtill med glädje. I deras ögon blir jag lat och en dålig medarbetare som de vill förändra. Men det kanske passar mig bra just då. Jag kanske inte vill vara duktig. Jag kanske har ett projekt vid sidan om som jag vill lägga min energi på. Jag kanske är vaken hela nätterna och skriver på min bok, som jag brinner för. Vad vet någon annan om det?

Vi lever i våra egna sanningar. Varför ska en kollega, en mamma, en ovän, en vän tala om för mig hur jag ska vara, när de inte vet hela bakgrunden. Deras åsikt bekommer inte mig, då jag vet sanningen. Jag och bara jag, bestämmer hur jag vill och kan utvecklas. Personlig utveckling i all ära. Jag är vanligtvis väldigt intresserad av ämnet, men frågar mig ändå vad målet är i denna stimmiga värld där vi bara vill vidare, förbättras, stressar och tror att vi måste prestera så satans mycket. Jag tycker att det räcker att du är som du är, att du gör vad du känner är rätt. Likaså anser jag mig ha rätt att vara den jag är. Jag tycker att vi båda är bra, du och jag, och det räcker att vi bara är, här och nu.

time of my life...

2006-10-15T10:43:00.000+02:00

det har börjat nu.
liksom denna blogg, så har det börjat nu.