Hemlängtan

Andra dagen som sjukling. Då har man tid att tänka. Ännu mer.

Den senaste perioden har jag en sån förträffligt stark hemlängtan. Jag längtar efter att få se på tv och förstå allt, att känna igen personerna i rutan, att kunna lyssna på svensk radio, att få gå i en mataffär där de även har creme fraiche i olika smaker samt olika fetthalter. Sådana vardagssaker är naturligvis inte så starka som längtan efter familj och vänner. Den överstiger allt annat. Att ha de nära och kära närmare sig. Det är något helt annat än livet här. Att umgås i Schweiz består mest av gå ut på en bar och dricka öl alternativt ut och äta middag på restaurang.
Jag saknar kvällarna med en vän hemma i soffan och en stor tekanna samt tända ljus på soffbordet.

Det är lätt hänt att romantisera hemlandet, det inser jag, för visst var det inte de svenska tv reportrarna som jag uppskattade när jag väl var hemma.

Just nu hägrar mammas hus framför allt annat. Det ska bli skönt att komma hem över jul. Jag inbillar mig att det finns ett slags lugn hemma i Sverige, men vet att där liksom här styrs vi av jobben och dess krävande plats i våra liv.

Igår njöt vi av glögg från IKEA med russin och mandlar och svenska pepparkakor därtill. Oj vad gott det smakade! Nästan som hemma :)

Julpynt

Guldgranen har akt fram! Nu är det julstämming. Den gamla porslinstomten som har flyttat med mig ända fran Lärkgatan, till Växjö och sedan till Zürich pryder nu den öppna spisens utkant. Den gömmer sig bakom nagra ljus, men sprider ändå sin stämning i sin röda kappa. Adventsljusstaken som nu har brunnit ner till Lucia, dvs dag nummer 13, är nu framme pa matbordet för tredje aret i rad. Tomtemor och tomtefar i tyg har ocksa fatt äran att pryda fönsterkarmen. Slutligen stoltserar nu den lilla taniga julbocken öppna spisens framsida! December kan börja.

Höger-Vänster

Ibland är inte livet så tokigt ändå.

Igår läste jag något som fick mig att skratt högt. Det handlade om den högra och vänstra hjärnhalvan. Vilka influenser de olika båda delarna har!

De spelar mot varandra ibland och hjälper varandra ibland. Den vänstra delen kan ta överhand och kräva en logisk, kontrollerande, förnuftig och matematisk person som gillar att känna sig duktig, medan den högra kör den mer avslappnade stilen, på magkänsla, rörigt skrivbord och kreativitet.

Det som fick mig att skratta högt var hur jag delvis jobbar med planering, men är en person som helst gör impulsiva saker på helgerna och inte gärna bokar upp mig. Går man förbi mitt skrivbord om dagarna så ser man ett kaos av papper, som jag varje kväll samlar ihop till en hög för att få det att se ordningssamt ut, så som jag tänker mig att en planerare borde organisera sitt skrivbord. Jag försöker organisera mig alltsom oftast och till detta hör: nya block och pennor, kalendrar, post it lappar osv, just för att börja om strukturen från början och skapa ordning. Det är liksom lättare då och det är en sån jäkla härlig känsla. Likadant så älskar jag att stryka över mina to-do list och slänga halvskrivna papper. Sån befrielse det är att bli av med papper från ett stökigt skrivbord!

Har man en bestämd morgonrutin varje morgon, så är man vänsterstyrd. Men å andra sidan- hur många har inte ett schema varje morgon för att hinna med allt som måste göras samtidigt som man vill sova så länge som möjligt..? Särskilt nu när mörkret smyger runt utanför fönstrena, morgon som kväll. Här inne skiner ljusens värme upp från kaminens öppning. Den röda julstjärnan skapar stämning. Tror varken den är höger eller vänsterstyrd. Den står mest still och är.

godis

Svenskt plockgodis är gott, men farligt. Det går inte att sluta äta förrän man mår illa. Påsen står på bordet och äts upp, trots att magen säger emot. Man äter med munnen, inte med magen. Detta stämmer i och för sig för allt man stoppar i sig, men hade det varit en äcklig torr potatis, så hade även magen varit med och sagt stopp, det där vill jag inte ha. Den kommunikationen är ur funktion när en påse godis hägrar framför ögonen.
Och tur är väl det, för godis ÄR gott så länge det varar. Några röda ferraribilar, några salta döskallar och några sega nappar ligger kvar i dagens godispåse. Beräknad tid kvar i påsen är 5 minuter. Sen kommer de att gotta sig tillsammans med sina soulmates i min mage.

För övrigt, jag mötte aldrig några big shots i hissen på jobbet. Tur, för jag förberedde aldrig mitt one-minute-speech.

Jag är nu på semester i Sverige, som ni säkert förstår eftersom jag äter smågodis.

Känns banalt att lägga ut ett litet inlägg om godis så här när det var så länge sedan jag skrev, men eftersom jag redan raderat ut 2 andra inlägg så SKA detta läggas ut. Godis är också viktigt.

Fredag Eftermiddag

Sitter på jobbet och tittar ut på bergen. Ovädret tornar upp sig därborta. Luften är kvav som en ångande bastu. De flesta har gått hem. Nog för att det är ett hårt arbetande företag, men de bör de berömmas för deras tidiga hemgång på fredagar.

Fick en chock idag när jag öppnade ett mail med “High importance”. De högsta cheferna besöker vårt kontor under nästa vecka. I mailet ber de bland annat oss följande:

- make sure that your workspace looks tidy
- you come in appropriate business casual attire (even when its hot!), pls avoid jeans etc.
- make sure you are prepared to see the big shots in hallway, elevator....and are not intimidated (no reason to be!)
- you are prepared to give the 1 minute elevator speech about yourself (who are you, what is your role, your contribution!....while you are going up in the elevator with the big shots

Förstår ni allvaret i detta??!! ;-) Man undrar verkligen om de seriöst menar att man ska förbereda ett litet tal om sig själv om utifall att man möter en hög chef i en hiss och om de då i denna situation undrar vem lilla jag är (nåja, så liten kanske jag inte är, men jag befinner mig långt under dem i hierarkitrappan)?

Ska bli spännande att se utfallet av nästa vecka!

Vems mening?

Alla tycker till om andra. Många, kanske inte alla, har en mening om de flesta i sin omgivning. Vissa väljer att framlägga sina kommentarer, andra inte. Vissa som yttrar sin mening gör det för att framhäva sin egen position, dvs i syfte att förminska andras existens. Sådana människor är ofta de svaga i bemärkelsen att de känner att de inte räcker till och då måste hävda sig själva samt försöka stampa på andra.

En person med finkänslighet, med känsligt sinne, tar till sig dessa tyckande, även om de inte är befogade.
Meningen påverkar den känsliga personen och kan i värsta fall vända upp och ned på en helg. Vet de personer som framlägger sina kommentarer om hur mycket de kan förstöra för andra, med en enda liten kommentar?

Visst, den känsliga personen borde kanske förstå och inse att meningen inte är sanning, men en känslig persons värld kan drabbas av ett skalv då en exempelvis en chef kläcker en kommentar. Det är en mening av vikt. Frågan är om meningen är viktigare än ens egen mening. Den enda som kan bestämma är den som blivit tilltyckt. Självklart är ens egna mening viktigare än alla andras meningar, oavsett vem som tycker till.

Folk borde passa sina munnar och förändra sig själva istället för att ha meningar om andra. Mind your own business passar bra in här.

Det jag aldrig sa.

Det händer så ofta att jag tänker så mycket mer än jag säger. I stort sett alltid. Jag antar att det är så även hos de som pratar mycket och säger saker mest hela tiden, för det är ju omöjligt att prata konstant och eftersom man tänker konstant (för det gör väl alla..?) så blir det ju även mycket osagt.

Det jag upptäckt på sistone är att jag börjar säga en mening som jag sedan aldrig avslutar. Ett intressant fenomen som jag inte vet vart det kommer ifrån.

Idag var det ett praktexempel på tankar som inte blir sagda: Jag och två kollegor, varav den ena precis kommit tillbaka från semestern, står och småpratar vid kaffemaskinen. Jag och min kollega som inte varit på semester berättar lite skvaller från firmafesten. Jag funderar på om det vore lämpligt eller ej att avslöja hur aspackade 2 av våra andra kollegor var eller om jag hellre skulle låta de få berätta det själva. Dock var jag nära att avslöja sanningen om en av de 2 som tog första morgontåget hem efter festen, på väg till Zürich, men vaknade upp i Basel (ca en timme efter Zürich), eftersom detta var mycket roligt. Men jag hann inte. Min andra kollega sa det innan jag fick tummen ur...

Så, alla saker blir inte sagda. Men å andra sidan är alla saker inte till för att bli sagda. Tala är silver, tiga är guld som det gamla ordspråket säger. Jag tror det ligger mycket häri. Fast nu ska jag vare sig tänka, skriva eller tala mer, utan ta mig in i drömmarnas land.

Jordgubbar

Jordgubbar är alltid det bästa, överallt, hela tiden.

Under festivalhelgen i Zürich har jag testat diverse mat. Dessert-urvalet anser jag vara mest uppskattat och därför väljer jag att delge er några av de upptäckter jag gjort inom detta område.

I lördags ersatte jag kvällsmat med Crepes med Nutella och banan, vilket smakade himmelskt och mättade gott tillsammans med några öl.

Idag följde jag trenden frukt/bär/choklad och hittade ett dessertställe som serverade diverse frukter och bär doppade i choklad.

Slutsatsen blev att av de frukter och bär som doppas i smält choklad, vinner jordgubbarna överlägset. Mmm denna underbara kombination! Banan och ananas kommer inte långt efter, men jordgubbarna toppar som sagt. Kanske kan det vara dess begränsade tillgång som gör att de små röda gubbarna uppskattas så mycket? Banan och Nutella kan man ju alltid få tag i på Coop....

Kan man odla jordgubbar inomhus? Då balkongen lyser med sin frånvaro i vår lägenhet, vore det ett bra alternativ med en jordgubbsplantage i vardagsrummet.

Helg i Svedala

Helgen i Asarum var händelserik. Starten var sorglig med en fin begravning av morfar. Innan kistan slogs igen stod Åsa och jag tätt, tätt ihop och betraktade honom. Några tårar föll samtidigt som vi drog upp några härliga gamla minnen, såsom kaffestyrkan och morfars finkänslighet att meddela sina två barnbarn deras oförmåga att koka lagom starkt kaffe. Dock var det inte längre morfar som låg i kistan. Det var en död människa. Och det är väl så det där livet är. Man föds, lever, dör. Och när man är död så finns man inte längre. Det kändes fint att se, men framför allt förstå, att morfar åkt vidare.

Trots sorglig stämning kunde jag inte låta bli att le åt alla barn som var med när vi åt landgång och drack kaffe efter begravningen. De bara är, här och nu. De diskuterar naturliga saker såsom färg på läsk, "titta hunden" samt bajs, vilket för övrigt var ett hett återkommande ämne under helgen. Jag gillar även barns ärlighet, vilket jag bistert fick erfara när jag gav min brorsdotter Hanna ett paket med en klänning i. Hon tyckte absolut inte om den och ville inte ha den på sig. Den var ful ,sa hon. Jaha tänkte jag. När jag ,sömndrucken, kom nerför trappan dagen efter, så mötte en glad Hanna mig med den nya klänningen. Dagen till ära tyckte hon den var fin och strålade. Hon var där och då, och gårdagens åsikt fanns inte längre.

Den gamla tandemen har fått liv igen! Jag kommer ihåg hur populär den gamla blåa Monark tandemcykeln var när vi bodde på Lärkgatan och ryktet spred sig om henne. Hon var efterfrågad och grannbarnen kom långt ifrån och bad om lånelov. I helgen fick jag och Nils äran att provköra den. Vi tog en långtur till Kofsa, till färjelägret med trafik till Lettland och Litauen, till stan och fräste genom den tomma gågatan (ja, vi kände oss ganska coola när de få förbipasserande vände sig om efter oss) och sedan full speed till Asarum då däcket låg emot ramen och fick upp en go värme, vilket tydligen är ett säkert tecken på en däcksprängning, som vi dock klarade oss ifrån.

Min älskling bjöd mig på en riktigt god dansk Bøf och ett härligt restaurangbesök på "A Hereford Beefstouw" i Köpenhamn på hemvägen.

Fängelse

Bussen lämnade kontoret kl 17 och tog oss till okänt mål, vilket visade sig vara högst upp i konferenshuset i Luzern med fantastisk utsikt över Vierwaldstättesee. En aperitif senare uppstod ett fasligt tumult och svartklädda män som såg allmänt hotfulla ut rusade in. Av okänd anledning blev vi alla, ca 200 pers, arresterade.

Fångdräkter delades ut; svart vit randiga heldräkter med passande mössa därtill. Därefter började en vandring genom Luzern. Behöver jag säga att folk tittade låååångt efter oss?

Målet var Luzerns gamla fängelse, omgjort till restaurang/bar/disco. Fängelsematen var mer än bara vatten och bröd. Även baren var öppen och gratis för oss alla, vilket ledde till ett fullsatt dansolv senare på kvällen. Svettigt, men jäkligt kul.

Framåt soluppgången hade jag flytt fängelset och slog igen dörren till vår lägenhet. Fängelsedräkten ligger fortfarande kvar i en hög på golvet. Det känns i mitt huvud att jag var i fängelse igår. Undrar om Paris Hilton har det lika kul som jag hade igår?

Min första J&J fest får ett högt betyg, 5 av 5 möjliga.

Tankar om oro.

Min kära syster och jag spenderade 2,5 timmar via skype i lördags och fick en hel del sagt, en hel del flamsat och en hel del diskuterat. Vi diskuterade oro, vilket jag nämnt tidigare. Av vårt "lilla" samtal framkom att oro kan uppstå då man inte har kontroll. Det är något/några oklara saker som ligger och gnager vilket gör att man inte helt slappnar av. Jag tror att det kan ligga något i det. Är man en person som gärna oroar sig, så kan en oklarhet bli något jobbigt, medan en person som kan se allt oklart med nyfikenhet, inte ens förstår oron.

.

En person som har tendens till oro, kan även skapa orosmoln; exempelvis stimma upp sig inför ett möte som man hela tiden trott varit kl 9, men som hjärnan av någon anledning börjar fundera på om det verkligen inte var 8.30 istället och eftersom tiden är uppskriven i outlook-kalendern på jobbet och man för närvarande befinner sig i hemmet- så hokus pokus är en oro skapad, just för att man inte kan få kontroll över vilken tid det egentligen är som gäller.

.

Jag har fått mail av några stycken av er angående just oro, men det verkar vara ett ämne som inte bör diskuteras via en blogg. Kanske låter det för djupt eller för blottande, men så ser inte jag på det. När jag har en fundering så tar jag gärna upp den för diskussion och jag är inte rädd för kommentarer, tvärtom. Andras synvinklar är det som utvecklar.

.

Man kan likställa oro vid problem. Jag ser inte så många problem utan tror att det mesta går att lösa om man bara vill. Vill man uppnå något så kan man det om viljan finns, vilket kan likställas med en drivkraft samt en målinriktning. Där har jag förstått att många tänker annorlunda.

.
Vad jag vill komma till är att det finns oro och problem. Jag börjar misstänka att summan alltid är densamma, dvs mängden av oro/problem hos oss finns där, det är bara vad de består i som ändras. Hmm, kanske ändå inte, för alla dagar känns ju olika...

.

Hur som helst, detta var lite tankar som kom i pränt så här en onsdagskväll efter en fantastiskt bra dag!

Sverige eller Zürich?

Jag fick sån lust att smita iväg till tågstationen för att ta Öresundståget till Svedala istället för att sätta mig på flyget hem till Zürich tidigare ikväll!
Gårkvällens besök i Nyhavn i Köpenhamn och dagens sommarvindar på landsbygden vid Helsingör gav mig en enorm längtan efter sommar Sverige.. men snart blir det en kort visit i Asarum, dock med sorgliga händelser i kyrkan inblandade. I väntan på flyget ikväll så nämnde jag för min kollega att min morfar precis dött vid en ålder av 91 år. Han sa "you should be happy". Min första reaktion var: vilken kommentar! Men vid närmare eftertanke så kanske jag borde det; vara glad för att morfar fick vara med oss så länge.

Sovdags. Jobb imorgon. Sov så gott.

Oro.

Jag vet inte om du också har oro inom dig? En oidentifierad oro, egentligen utan anledning. Jag har det och det slår mig hur mycket mer den kommer när jag är ensam och har tid att tänka. Det är ingen oro för att exempelvis inte klara en tenta, som är en naturlig oro/nervositet över ett trist faktum som kan bli sant.

.

Min oro liksom bara finns och det är inget problem jag kan lösa; Det räcker inte att plugga mer, så att jag verkligen ska klara tentan. Det är en oro som består. Precis innan jag vaknade idag drömde jag att släntrade in på kontoret vid 9.30- tiden och att min chef då sa till mig på skarpen att jag MÅSTE vara där innan klockan 8.30. Jag kände mig dålig. Efter det vaknade jag och nu vill inte den drömmen och känslan försvinna.

.

Idag är det söndag, solen skiner och jag är frisk (förutom att jag tänker på morfar och saknar Nils som är i USA på konferens). Jag är helt fri och har inga planer. Igår flyttstädade jag lägenheten i Winterthur hela dagen så idag är jag verkligen värd att bara njuta. Och så går jag runt och oroar mig för jag vet inte riktigt vad jag ska göra...gaaah! Jaha, så fungerar jag. Det känns bra att skriva av mig. Det är det bästa. Få lite klarhet i att det faktiskt inte finns något att oroa sig för.

.

Vad våra hjärnor fungerar olika. Jag skulle vilja veta hur andras hjärnor tänkte och resonerade. Om en annan person inte hade oro, så skulle den inte kunna förstå vad jag beskriver ovan. Likaväl har jag så svårt att förstå människor som alltid kan tänka positivt och som inte bekymrar sig för saker. Vad enkelt det måste vara, tänker jag mig. Oftast gillar jag min hjärna, men ibland skulle jag vilja stänga av den så att den inte spinner iväg och tänker så mycket.

.

Nåväl, tillbaks till här och nu och söndag morgon. Måla lite idag? Skriva på min bok som jag börjat på miljoner gånger? Ut och läsa Millenium-Flickan som lekte med elden, som Ann var så snäll och tog med från Sverige? Vi får se vad denna dag har att ge!

Morfar

Min söte, snälle, älskade morfar Curt Olsson dog i onsdags kl 20.11.
Det gör så ont och är så sorgligt. Han fick uppleva 91 innehållsrika år innan han somnade in.

Jag kommer inte att få njuta av besöken hos honom längre. Inte längre få den lilla pratstunden om jobb, kärlek, familj och pengar, vilket var standardfrågorna. Inte heller kommer jag att få ta hans hand eller stryka min hand över hans kind när han blir trött och faller i sömn. Jag kan inte längre bjuda ner honom till Zürich och få se hoppet om hans friskhet i hans ögon. Vi kan inte längre skämta om när han ska kunna lämna rullatorn och ge sig ut på en promenad helt själv.

Men han kommer att finnas kvar inom mig. För alltid. Han var så otroligt snäll. Han satt ofta tyst och betraktade oss andra. Han njöt av det. Det gjorde honom glad. Och hans närvaro gjorde oss glada. Det räckte att gå upp till honom för att sitta och läsa varsin tidning, för att känna gemenskap och värme. Utan ord.

Vad det är tomt när en människa försvinner. Så otroligt tomt och öde. En väg som tar slut, ett ljus som släcks.

Det är människor som är livet. Inget annat. Det går inte att sakna något annat så mycket som en människa som försvinner ur ens liv. Allt ses ur ett patetiskt litet perspektiv- betydelselöst. Materiella ting- vad betyer de? Hur mycket gråter vi när en spegel går sönder, när vi spiller tomatsås på den nyinköpta skjortan, när datorn slutar fungerar och måste åka i soptunnan? Vad är det som framkallar sorg? Människor och djur som betyder något.

Det är tungt att förlora ett jobb, att gå ner i lön, att krascha en bil, att missa en tenta, att gå miste om en karriär. Men det framkallar aldrig samma tomhet som en kär persons död. Det borde ge oss rätt riktning i livet. Vad vill vi?

Trots att det är så hårt att mista en vän, en kärlek, en familjemedlem, ett husdjur, så är det ett tecken på att man släpper in folk på livet. Att man känner, lever och älskar. Att leva är det viktiga.

Morfar levde ett rikt liv. Jag saknar honom. Jag önskar att han har det bra vart han än är. Han kommer alltid att vara min söte, snälle morfar som jag älskar.

Slängas?

Söndag morgon. Kartongerna från flytten var uppackade redan i måndags. I onsdags slängdes allt som rensats ut. Det var mycket och det känns så skönt. Ett hett tips: rensa regelbundet. Jag ställde mig frågan inför varenda plagg i min garderob: Använder jag denna? Svar ja: Häng in i garderoben. Svar nej: skänk. Resultatet blev ett helt sopberg.

Jag insåg att vissa saker var lättare att slänga än andra. IKEA saker är lättare. Varför? Jo, för svarar man nej på frågan: använder eller behöver jag denna, så kan man med gott samvete skänka IKEA saken eftersom den inte är dyr och aldrig har något särskilt andra handsvärde. Det är värre med saker man köpt i en unik butik och därmed även har en relation samt ett minne till. Likaså med vykort och brev som man fått av vänner och bekanta. De är ju hur värdefulla som helst och får inte slängas.

Men mest värdefullt av allt är ändå mina dagböcker. Mina minnen. Mitt Liv och Mina Tankar. Jag har kommit fram till att deras förvaringsplats (en ful gammal kartong) måste uppgraderas. Dags för ett kassaskåp?

Lägenheten är alltså funktionell men mycket kvarstår ändå; lamopr, tavlor, gardiner, växter, dvs sakerna som gör atmosfären. Fast jag måste erkänna att jag trivs här i vår lägenhet såsom det är nu också, det gjorde jag även medan flyttkartongerna stod staplade längs väggarna. Det är mysigt och hemtrevligt där jag lufsar runt i min morgonrock och mina fårskinnstofflor (jo, det var lite kallt idag, ca 17 grader..).

Kvinnor kan

I helgen flyttade jag, eller vi. Jag och Nils hjälptes åt. I torsdags hyrde vi en bigbauta (observera tufft uttryck från förr) skåpbil: både high och long och rymde 12m2. Nästan max vad man får lov att köra med ett B-körkort.

Nils började köra åbäket och han fick det ganska stressigt inne i Zürichs kvällstrafik, eftersom alla trängdes om vem som skulle komma först fram. Det spritte dock i min kropp för jag ville också prova köra, vilket jag också gjorde. Jag tog hand om turen då vi packat bilen full och vi återigen skulle in i Zürich på fredag eftermiddag. Vad händer?

Bilar stannar, chaufförer ler och släpper fram mig! Varför: jo, för vad gör en kvinna ut och kör ett åbäke till van! Till en början tyckte jag det var skönt, för det underlättade ju för mig som chaufför, men när jag även fick kommentarer om att ”inte ska väl kvinnan bära de tunga möblerna” av förbipasserande på gatan, så blev jag arg.

Varför skulle inte jag, som kvinna, kunna köra en lika stor bil som en man, och varför skulle inte jag kunna bära likaväl som en man??! Ok, jag vet, jag är i konservativa Schweiz, men ändå. Jag och Nils blev verkligen totalt olika behandlade.

Nedvärderande av kvinnans förmåga .Det gör mig arg. Höhö nu hör jag mig Robinsonkvinnans slagdänga inom mig: ”Kvinnor kan”. Jovisst, visst kan vi. Jag bar och jag körde.

Nu är både jag och möblerna på plats, på rätt plats…

Strykning, Lyx, Sambo och Italien

Tack Lopo – du hade lösningen på Strykproblemet! Nu ska jag ut och söka hjälp, vilket jag inte gör så ofta. Får man lov att ha städhjälp om man bor i en tvåa...? Tänkte nämligen att någon skulle kunna få komma nån gång då och då och hjälpa till med diverse saker, däribland strykning och så städning då, när den snälla personen ändå är här.. ;)

Här i lyxlandet kan man nog få hjälp med det mesta, bara man är villig att betala. Och här är folk villiga att betala för att få en bättre vardag- lite extra njutning kostar. Jag har aldrig sett så mycket ”latmanssaker”. Ett exempel är de färdig skurna morötts- samt gurkskivorna inför en förfest med dipp! Jag köper numera färdigsköljd och skuren sallad, som ja, kostar lite mer, men det får mig å andra sidan att äta mer sallad, vilket får mig att må bättre.

Nils håller på att packa och rensa bland sina saker, så att jag ska få plats att flytta in. Till helgen sker det. Jag gläder mig at att bli sambo. Vi gör det själva, istället för att be om hjälp... det är vi det. Kan själva...

Och så en utvärdering av långweekenden i Italien:
+ Sällskapet
+ Vädret: Sol, 27 grader
+ Sheila (hyrbilen) – ljusblå metallic Mazda 2....
+ Maten och rödvinet
+ Grand hotell i Menaggio, Comosjön
+ Slappedagen vid poolen/sjön i solen

- Sheilas icke existerande CD
- Bilköerna
- Felberäkningen av tidsförbrukning i Bergspassen samt olyckan utanför Milano som skapade stillastående bilköer i timmar medan solen gassade.
- Fullbokade hotell

Imorgon jobb igen. Idag råkade jag nämna att jag tänkt börja jogga eftersom det varit mycket njutning av god mat och vin på sistone. Mina kollegor uppfattade dessvärre detta, så imorgon är det jogging på lunchen...puh

Tears in Heaven och fest

Klockan är 8.15 och det är lördagmorgon. Fönsterna är stängda men några slags gormande skrik tränger igenom. Det är förfärligt och efter några minuter när mina tankar vaknat hör jag tydligare att det är fulla, skrovliga, oproffessionella mansröster som gormar och inte till vilken låt som helst, utan till Tears in Heaven. Hur gammal är den egentligen? Nog för att den var fin på sin tid och nog för att den väcker sina minnen, men varför spelas den nu, så här tidigt en lördagsmorgon? Funderar på vad det kan vara för spektakel som pågår på gatorna. För att stilla min nyfikenhet tassar jag upp till fönstret och ser 3 män, mycket riktigt fulla, stå och skrika – i deras öron använder de säkert sina skönsjungande stämmor- till Gräblis (zürichs bar som aldrig stänger) stereo. Festen pågår dygnet runt där, så klockan spelar inte någon roll för dem. Det var inget mer spännande än så- ingen festival eller karneval som jag missat skriva upp i kalendern. En lördag helt enkelt.

Ikväll blir det fest, för första gången på väldigt länge. Nils har kombinerad födelsedags – och inflyttningsfest (eftersom det var ca 1 år sen han flyttade in...). Det kommer att bjudas på Pölse och öl på traditionellt danskt vis och det blir en mix av folk från ett gäng olika världsdelar. Så nu vet ni det, intressepil.

Mass-strykning 1 gång/vecka?

Idag kan jag helt enkelt inte bestämma vad jag ska ha på mig!! Jag har stått framför garderoben i en halvtimme utan att hitta något. Jag kan i mitt liv inte förstå vad som är problemet. Jag ser ju att det rent fysiskt ligger och hänger en massa kläder, men det är ändå inget som passar, just idag. Jag har ett antal olika argument till varför just de kläderna inte känns bra idag.
Det måste finnas nåt att göra åt detta problem. En sak är att jag, sedan så länge jag kommer ihåg, bestämmer kläderna kvällen innan. Detta betyder inte mindre tid framför garderoben, däremot bättre sömn ;-)
Nu har jag något på mig. Men givetvis trivs jag inte. Jag har valt jeans och skjorta: för strikt? för varmt (då det idag ska bli 25 grader igen), ärmarna är lite för korta - inte skönt, vad ska jag ha för skor? har jag de svarta med lite klack så får jag skoskav- vilka strumpor ska jag då ha? eller ska jag ha de andra bekväma svarta, som jag även kan ha utan strumpor? osv osv osv
Kan man hyra in någon som bestämmer vad jag ska ha på mig? Hehe, nej, det hade förresten inte varit någon lösning. Jag hade aldrig tagit på mig det någon annan sa till mig att ta. Minska antalet kläder så att valet blir mindre? Öka antalet kläder så att det alltid finns något jag vill ha?
Det kan ha att göra med strykning... jag har mycket som hänger som inte är strykt. Detta vill jag ofta ha på mig, men då måste jag ju stryka.... mass-strykning en gång i veckan kanske är lösningen på klädproblemet?

Tid- inlägget som försvann

Jag skrev precis ett inlägg som jag var väldigt nöjd med. När jag skulle offentliggöra det för alla er tusen (...) som läser min blogg, så försvann hela texten. Så, nu är jag irriterad och gör en summering av det jag skrev om, bara för att faktiskt ha ett inlägg, då det senaste gjordes alltför längesedan...

Det jag skrev om var följande:

1. Om tiden kommer eller går, varav det förstnämnda är mer positivt och mindre stressande = gladare livssyn.

2. Min första affärsresa med Johnson & Johnson till en av våra leverantörer i Chester, UK, ägde rum nu i veckan. Lyxigare hotell samt de självklara taxiresorna var en skillnad gentemot IKEA. Jag fick även tanken att jag någon gång skulle vilja jobba som produktionsplanerare.

3.Jag ska läsa TagesAnzeiger nu, iförd morgonrock och morgontofflor, medan jag njuter av en bastant och god lördagsfrukost, för att bli redo för helgens utmaningar.

4. Jag spenderar mestadelen av min tid hos min älskling Nils inne i Zürich. Därför är jag aldrig i Winterthur och svarar i telefon.

5. I tiden som kommer ska jag uppdatera min blogg oftare. That's a promise.

Frukostdags.