söndag, januari 21, 2007

Personlig utveckling

Ett modeord, en trend: Personlig utveckling. Vi, vanliga människor; arbetande, studerande, arbetslösa, är mitt i det. Mitt i propagandan; Utveckla dig själv. Hitta dig själv. Finn dig själv. Kom tillrätta med dig själv. Kom till insikt. Hjälp dig själv till självhjälp. Personlig utvecklig. Självlärande. Personlig coaching. Hitta mening och mål med livet. Mental träning. Bli en bättre människa. Bli vän med dig själv.

Varför kan vi inte bara få vara? Varför kan vi inte bara få vara oss själva? Det som ska komma till oss kommer till oss. Vart vill vi nå genom all personlig utveckling? Vad är målet? Hur gjorde de innan denna trend kom in i dagens samhälle? Var de mindre utvecklade? Visste de inte vad målet med livet var? Eller visste de det? Vare sig de visste eller inte visste: var de lyckligare eller mer olyckliga än vad vi i dagens samhälle är? Är vi smartare nu eftersom vi går kurser i personlig utveckling? Vad är det som har hänt med oss människor eftersom vi inte vet vilka vi själva är längre? Vi är de vi är. Varför måste vi utvecklas? Duger vi inte som vi är? Måste vi ständigt bli bättre? Blir vi bättre av att leta inom oss själva? Blir vi klokare och hittar vi därigenom lycka och mening med livet?

Sanningar kan vara hårda. Sanningar om ens personlighet är oftast subjektiv, eller snarare situations- samt personanpassade. Vi är alla olika individer med olika preferenser och föreställningar. Vi ser alla saker på olika sätt. Det finns inte en enda människa i hela världen som kan uppleva samma sak. Vi är alla unika, alla har vi olika föräldrar. En förälder behandlar sina barn olika. Alla ser vi därför våra föräldrar på olika sätt. En och samma mamma kan både vara generös och snål, snäll och dum, diskussionsbenägen och tillbakadragen, smart och dum, överbevakande eller frisläppande.

En och samma mamma kan utvecklas på olika sätt beroende på vilket av barnen hon pratar med och vilkens åsikt hon värdesätter högst. Detta kan ge henne insikt. Detta kan få henne att finna sig själv.

Problemet är bara att sanningen ändras. Pratar mamman med en kollega vars åsikter hon absolut inte stöder och vars person hon har föga respekt för samt en nära väninna med vilken hon delar allt med, glädje som sorg, och samtidigt ställer upp för i vått och torrt. Då är deras sanningar om mamman på två helt olika sätt. Kollegan ser mamman som ohjälpsam, snål, elak, icke samarbetsvillig medan väninnan ser mamman som den mest ömsinta och omhändertagande i världen, en vän som ställer upp, som finns där och har samma värderingar, som en vänlig och generös människa rakt igenom. Mamman i sin tur väljer att behandla dessa två personer på helt olika sätt, vilket är självfallet. Vad är då sanningen? Hur är mamman?

Personlig utveckling innebär att man dels reflekterar över sig själv, men samtidigt tar del av andras åsikter om sig själv. Hur man uppfattas respektive uppfattar. Med hjälp av denna information kommer den selektiva intagningen igång. Där kommer ens egna behov, personlighetsdrag, temperamentstyp, förändringsbenägenhet, villighet, öppenhet osv. in med sina preferenser. En öppen person tar in denna information på ett helt annat sätt än en stängd person, som slår ifrån sig exempelvis en bister subjektiv sanning som givits av någon annan. Beroende på vem man är, tar man in denna information på miljontals olika sätt och skapar därefter sina egna sanningar som man väljer att förhålla sig till. Ibland vill man förändra sig, ibland är man stolt över en egenskap som någon annan kan irritera sig på. På vilket sätt ska man då utveckla sig personligen?

Det jag vill komma fram till är att allt är så subjektivt. Hur ska vi någonsin kunna utveckla oss personligen genom att delta i kurs efter kurs, ständigt med nya gruppmedlemmar och nya meningar? Jag uppfattas inte likadant av någon. Alla ser mig på olika sätt. Alla ser dig på olika sätt. Ingen har exakt samma uppfattning av dig, din mamma eller någon annan.Varför ska man börja ändra på något som man själv inte har märkt eller uppfattat som ett problem? Varför ska vi hela tiden sträva efter att bli bättre? Måste vi ständigt bli bättre? Kan vi inte bara få vara, här och nu. Vara oss själva, umgås med dem vi tycker om att umgås med och som i gengäld gärna umgås med oss. Måste vi komplicera saker och ting? Mamman väljer att lägga tid och energi på sin väninna och mindre energi på kollegan hon inte delar särskilt mycket med. När jag inte har några vänner och mina tidigare vänner slutar höra av sig, då får jag börja fråga mig själv, eller andra, vad jag gjorde för fel. När jag inte får något jobb, så får jag fråga mig själv och andra vad jag kan göra bättre. När jag får klagomål från chefen så får jag fråga honom vad jag gjort för fel och hur jag kan förbättra mig, om jag vill vara kvar. Men det kanske är så att jag egentligen vill byta arbetsgivare. I detta fall har jag antagligen inte lagt ner min energi på jobbet, så som min kollega som sitter bredvid mig och lägger all sin energi på jobbet, och därtill med glädje. I deras ögon blir jag lat och en dålig medarbetare som de vill förändra. Men det kanske passar mig bra just då. Jag kanske inte vill vara duktig. Jag kanske har ett projekt vid sidan om som jag vill lägga min energi på. Jag kanske är vaken hela nätterna och skriver på min bok, som jag brinner för. Vad vet någon annan om det?

Vi lever i våra egna sanningar. Varför ska en kollega, en mamma, en ovän, en vän tala om för mig hur jag ska vara, när de inte vet hela bakgrunden. Deras åsikt bekommer inte mig, då jag vet sanningen. Jag och bara jag, bestämmer hur jag vill och kan utvecklas. Personlig utveckling i all ära. Jag är vanligtvis väldigt intresserad av ämnet, men frågar mig ändå vad målet är i denna stimmiga värld där vi bara vill vidare, förbättras, stressar och tror att vi måste prestera så satans mycket. Jag tycker att det räcker att du är som du är, att du gör vad du känner är rätt. Likaså anser jag mig ha rätt att vara den jag är. Jag tycker att vi båda är bra, du och jag, och det räcker att vi bara är, här och nu.

3 kommentarer:

Unknown sa...

Du har många poänger i det du skriver. Människan mår sämre nu än för 100 år sen, åtminstone psykiskt. Det måste ju ha något samband med alla dessa utvecklingskurser vi går. Ju mer vi gräver för att hitta oss själva, som det så fint ska heta, desto mer förlorar vi oss själva då man egentligen inte letar efter sig, utan efter en bättre sig och därmed får känslan av att man inte duger som man är. Jag ser fram emot boken, du har en superb början på den. kram systra di

Ica sa...

Hej Malin! Nu när jag hittat dig måste jag ju lägga en länk på min sida så du kan få massor av läsare. och nu ska jag läsa allt ditt. kram!!

Ica sa...

Det är ledsamt på ett sätt att läsa det du skriver, eftersom vi lägger så stor vikt vid alla dessa aspekter som att finna sig själv, komma till ro och så vidare. Allt för att må bra. Och vad händer: jo, precis som Åsa skrev så mår människan oändligt mycket sämre idag än förr psykiskt. På grund av vad? Alla krav? Eller tror vi bara att vi mår så mycket sämre eftersom vi har sån himla press och alla verktyg som kan tänkas behövas för att må så lysande som det sägs. Är vi då misslyckade eftersom vi inte nåt den totala inre friden eller lyckan? Mår vi bättre av att känna oss misslyckade? Allt går runt i en allt annat än sund spiral som jag tyvärr inte tror slutar i harmoni och lyckligt levene.
Massa kramar kloka vän