Skiddag.

Det var något som ringde. Långt borta. Fast det kom in i min dröm. Det slutade inte ringa. Jag fattade ingenting. Varför skulle det störa mig just nu, mitt i drömmen, mitt i sömnen? Jädrans ringande! Det blev tyst. Jag log. Fick sova vidare. Mmmm. Gottade mig under det varma täcket och somnade in på bara några sekunder. Men inom något som kändes som sekunder började ringandet igen. Jag förstod att det var något som var på gång för den ringande melodin kändes bekant: Väckarklockan! Snabbt stängde jag av den, liksom jag tydligen gjort 10 minuter tidigare. Hjärnan vaknade. Varför ringde klockan idag? Jag som var så trött. Just det: Söndag = SKIDOR!!!!

Rullade ur sängen med röda trötta ögon, hoppade (nåja, nu överdrev jag, men det lät bra) i understället, åt min banan-gröt, mötte en lika trött lägenhetskompis i köket och så gav vi oss iväg!
Solen var på väg upp. Himlen var helt rosa. Bergstopparna ljust lila. Åkrarna vita. Underbart vackert, som ett vykort. Vi körde under tystnad. Lyssnade på den schweiziska radion som utlovade en solig dag med några minusgrader. Kunde det bli bättre?

Strålande solsken hela dagen. Nypistade backar, något isiga men mest fulla av lätt nysnö. Middag i solen på en av restaurangernas terrass, kaffe i snöbaren. Solen värmde. Skidorna gled mjukt fram längs pisterna och halkade på ett och annat isparti framåt eftermiddagen. Det kryllade av glada människor i både pister och köer: Vintern hade ju äntligen kommit till Schweiz och vad gör man en ledig söndag om inte åker skidor!

Det enda som kunde blivit bättre var musiken i Snöbaren: kass, jobbig, klämcheck tysk schlager på hög volym. Men, vad sjutton, det är ju ändå så att man vill känna att man är i Alperna och bara har 1 timmes färd för att avnjuta en sådan härlig skiddag!

Den tunga stenen kan bli en lätt fjäder. Tydligen.

Tänk om jag också skulle kunna sätta min ryggsäck vid någons dörr och be denne bära den åt mig? Ibland är den nämligen tung av stenar av olika slag. Stenarna tynger ner mina axlar, mina ben, ja, hela mig om den är riktigt tung. Det är svårt att ge en sten till någon annan, det tar liksom emot eftersom man vet hur tung den är. Det konstiga är att stenen aldrig är lika tung att bära för någon annan. Någon annan kan med lätthet stoppa den i fickan och gå vidare, med än mer studsande steg än tidigare. Denne fylls av glädje när hans hjälpande hand tas emot. Stenen förvandlas till en lätt fjäder i hans händer.

Och varför gör jag då inte det? För att ”själv är bäste dräng”? För att jag lärt mig att jag ska klara mig själv? För att jag känner mig nöjd när jag bär ryggsäcken själv hela vägen?

Det är likadant med aporna. Ofta samlas de på mina axlar. Det är så förbaskat svårt att låta någon annan ta över en av dem, eftersom jag är van att ha dem där. Jag tar hand om dem, ger dem uppmärksamhet och vårdar dem så att de säkert inte glöms bort. När jag dock har vågat släppa en apa till någon annans axel, så blir det så lätt och jag frågar mig varför jag inte låtit den hoppa sin väg tidigare.

Vissa människor har aldrig några apor som klamrar sig fast. Dessa människor har axlar branta som isberg, så fort aporna satt sig så glider de snabbt över till någon annans axel.

Jag har haft en grymt intressant diskussion med en vän idag, något som jag aldrig diskuterat så djupt tidigare, nämligen religion. Min vän tror tydligen på Gud, men det är något jag tidigare aldrig hört talas om från hans sida och man märker det inte alls på honom. Jag för min del, tror inte på Gud. Nåväl, vad jag förstår, så kan man tydligen ge både stenar vid Guds dörr samt låta aporna hoppa över till hans axlar och han tar gladeligen emot dem. Sen litar man till sin tro, dvs man tar fram sin tillit och känner sedan en lättnad. Det är allt. Det är min väns tro. Det hjälper honom när han har problem. Det är tydligen inte svårare än så. Det man behöver göra är att erkänna för sig själv att man tror på honom, Gud alltså. Inget mer; inget offrande, ingen skrämseltaktik, inga gåvor, inga måsten. Inte något mer än tillit och tro till livet och att saker ordnar sig.

Det vore ju egentligen skönt att pusta ut i soffan med en kopp te (särskilt rooibos te med apelsinsmak – mums!) efter att ha lagt den tunga ryggsäcken med stenarna vid dörren samt låtit alla aporna hoppa till någon annans axel och sedan känna tillit till att det löser sig och smutta vidare på sin goda, varma kopp te.

En icke helt vanlig Måndagslunch

Ett fasligt tjatter skulle vissa kalla de diskussioner, som ägde rum idag på Militärstrasse 91, 8400 Zürich, med start klockan halv ett. Jag skulle inte kalla den det. Jag skulle kalla den en Måndagslunch, en icke helt vanlig Måndagslunch, utan en helt extraordinär Måndagslunch som inte bara varade i en timme, utan i 4,5!!!

Lunchen gav mig energi. En energi som jag saknade i helgen. En energi som jag välkomnade med öppna armar för jag behövde den så väl. Energin kom inte från lunchen i sig, som dock bestod av en fantastisk 3-rätters meny, utan den kom genom dessa själar som avnjöt denna delikata festmåltid.

Tre tjejer med småländskt ursprung som på helt osannolika, men dock sanna sätt, funnit en vänskap i det välbärgade landet i Europas mitt. Tjatter om gardiner (hur löser vi värdinnans problem med smygtittande grannar med hjälp av någon form av insynsskydd), förhållanden (utfrågning om hur förhållandet egentligen startade och vem som visste vad), CSN (dyyyyra, jobbiga skitlån) , Historikern (fängslande bok, men är det inte lite väl mycket vampyrer?), jobb (kontakter är det bästa! Kan man bli chef när man är en personorienterad människa?), vatten (törstiga), kärlek (badminton & cv, jogging & flickvän, utland 1, utland 2) dagis (smart affärside i Schweiz), rökning (varför kan vi inte förbjuda rökning i hela världen?- upprörda svenskar förargar sig över rökande personer) var några av ämnena som hann diskuteras.

Under denna lunch funderade jag. Inte helt ovanligt för att vara mig. Jag kände efter inom mig själv och kände att jag var glad. Vet du att det är en glädje att vara tillsammans med vänner? Det går inte att ta på, utan det bara kommer. Energin bildas liksom under samtalens gång, medan kommentarer, berättelser, skratt, fakta, minnen ploppar ut och bollas mellan mun till mun och hoppar i en ostrukturerad ordning fram och tillbaka. Ibland kommer ett ämne upp till ytan mer än en gång och det tar liksom aldrig slut. Vissa saker blir bekräftade, andra förnekade, men det kommer alltid någon slags respons.

Vet du hur det känns att sitta tillsammans med vänner, avslappnade i varsin fåtölj och bara låta tankarna få ta verbal form och testas, överläggas samt kommenteras av den som känner att den har lust att bidra med något? Det känns öppet. Åsikter respekteras, lyssnas på och varje individ får respons och blir bekräftad. Det är att ha vänner. Det är glädje och det är lycka. Vänner som man vill umgås med ger glädje, det ger mig glädje och lycka.

En ensam helg vid datorn. Ensam och ensam, jag överdriver på ett sätt nu eftersom jag både hann med en tur till wellness centret, städning, kel med katterna, en cykeltur, telefonprat samt en middag med dator- och relationssnack. På ett annat sätt överdriver jag inte alls. En helg är lång. Den består av cirka 62 timmar, vilket innebär 3720 minuter (eller har vi något mattesnille som vill kommentera?). En minut kan vara väldigt lång, för varje minut består av 60 stycken tickande, tick, tack, tick tack… Titta på en tickande klocka i en tom och tyst lägenhet, så får du se. Det är segt. Det är tråkigt. Det är tyst. Det är ensamt. Som Louise Boije af Gennäs skrev i sin bok ”Ingen mänska en ö”:
”Var aldrig, aldrig, aldrig ensam, och släpp dina funderingar. Tankarna och ensamheten är sjukdomar med ödesdigra konsekvenser. Låt dem inte drabba dig!”

Låt dem inte drabba dig. Tack vare vänner är man inte ensam. En icke helt vanlig Måndagslunch kan ersätta en känsla av ensamhet med en varm och glädjefull känsla. Det blir jag lycklig av. Och fantastiskt mätt och belåten :)

Personlig utveckling

Ett modeord, en trend: Personlig utveckling. Vi, vanliga människor; arbetande, studerande, arbetslösa, är mitt i det. Mitt i propagandan; Utveckla dig själv. Hitta dig själv. Finn dig själv. Kom tillrätta med dig själv. Kom till insikt. Hjälp dig själv till självhjälp. Personlig utvecklig. Självlärande. Personlig coaching. Hitta mening och mål med livet. Mental träning. Bli en bättre människa. Bli vän med dig själv.

Varför kan vi inte bara få vara? Varför kan vi inte bara få vara oss själva? Det som ska komma till oss kommer till oss. Vart vill vi nå genom all personlig utveckling? Vad är målet? Hur gjorde de innan denna trend kom in i dagens samhälle? Var de mindre utvecklade? Visste de inte vad målet med livet var? Eller visste de det? Vare sig de visste eller inte visste: var de lyckligare eller mer olyckliga än vad vi i dagens samhälle är? Är vi smartare nu eftersom vi går kurser i personlig utveckling? Vad är det som har hänt med oss människor eftersom vi inte vet vilka vi själva är längre? Vi är de vi är. Varför måste vi utvecklas? Duger vi inte som vi är? Måste vi ständigt bli bättre? Blir vi bättre av att leta inom oss själva? Blir vi klokare och hittar vi därigenom lycka och mening med livet?

Sanningar kan vara hårda. Sanningar om ens personlighet är oftast subjektiv, eller snarare situations- samt personanpassade. Vi är alla olika individer med olika preferenser och föreställningar. Vi ser alla saker på olika sätt. Det finns inte en enda människa i hela världen som kan uppleva samma sak. Vi är alla unika, alla har vi olika föräldrar. En förälder behandlar sina barn olika. Alla ser vi därför våra föräldrar på olika sätt. En och samma mamma kan både vara generös och snål, snäll och dum, diskussionsbenägen och tillbakadragen, smart och dum, överbevakande eller frisläppande.

En och samma mamma kan utvecklas på olika sätt beroende på vilket av barnen hon pratar med och vilkens åsikt hon värdesätter högst. Detta kan ge henne insikt. Detta kan få henne att finna sig själv.

Problemet är bara att sanningen ändras. Pratar mamman med en kollega vars åsikter hon absolut inte stöder och vars person hon har föga respekt för samt en nära väninna med vilken hon delar allt med, glädje som sorg, och samtidigt ställer upp för i vått och torrt. Då är deras sanningar om mamman på två helt olika sätt. Kollegan ser mamman som ohjälpsam, snål, elak, icke samarbetsvillig medan väninnan ser mamman som den mest ömsinta och omhändertagande i världen, en vän som ställer upp, som finns där och har samma värderingar, som en vänlig och generös människa rakt igenom. Mamman i sin tur väljer att behandla dessa två personer på helt olika sätt, vilket är självfallet. Vad är då sanningen? Hur är mamman?

Personlig utveckling innebär att man dels reflekterar över sig själv, men samtidigt tar del av andras åsikter om sig själv. Hur man uppfattas respektive uppfattar. Med hjälp av denna information kommer den selektiva intagningen igång. Där kommer ens egna behov, personlighetsdrag, temperamentstyp, förändringsbenägenhet, villighet, öppenhet osv. in med sina preferenser. En öppen person tar in denna information på ett helt annat sätt än en stängd person, som slår ifrån sig exempelvis en bister subjektiv sanning som givits av någon annan. Beroende på vem man är, tar man in denna information på miljontals olika sätt och skapar därefter sina egna sanningar som man väljer att förhålla sig till. Ibland vill man förändra sig, ibland är man stolt över en egenskap som någon annan kan irritera sig på. På vilket sätt ska man då utveckla sig personligen?

Det jag vill komma fram till är att allt är så subjektivt. Hur ska vi någonsin kunna utveckla oss personligen genom att delta i kurs efter kurs, ständigt med nya gruppmedlemmar och nya meningar? Jag uppfattas inte likadant av någon. Alla ser mig på olika sätt. Alla ser dig på olika sätt. Ingen har exakt samma uppfattning av dig, din mamma eller någon annan.Varför ska man börja ändra på något som man själv inte har märkt eller uppfattat som ett problem? Varför ska vi hela tiden sträva efter att bli bättre? Måste vi ständigt bli bättre? Kan vi inte bara få vara, här och nu. Vara oss själva, umgås med dem vi tycker om att umgås med och som i gengäld gärna umgås med oss. Måste vi komplicera saker och ting? Mamman väljer att lägga tid och energi på sin väninna och mindre energi på kollegan hon inte delar särskilt mycket med. När jag inte har några vänner och mina tidigare vänner slutar höra av sig, då får jag börja fråga mig själv, eller andra, vad jag gjorde för fel. När jag inte får något jobb, så får jag fråga mig själv och andra vad jag kan göra bättre. När jag får klagomål från chefen så får jag fråga honom vad jag gjort för fel och hur jag kan förbättra mig, om jag vill vara kvar. Men det kanske är så att jag egentligen vill byta arbetsgivare. I detta fall har jag antagligen inte lagt ner min energi på jobbet, så som min kollega som sitter bredvid mig och lägger all sin energi på jobbet, och därtill med glädje. I deras ögon blir jag lat och en dålig medarbetare som de vill förändra. Men det kanske passar mig bra just då. Jag kanske inte vill vara duktig. Jag kanske har ett projekt vid sidan om som jag vill lägga min energi på. Jag kanske är vaken hela nätterna och skriver på min bok, som jag brinner för. Vad vet någon annan om det?

Vi lever i våra egna sanningar. Varför ska en kollega, en mamma, en ovän, en vän tala om för mig hur jag ska vara, när de inte vet hela bakgrunden. Deras åsikt bekommer inte mig, då jag vet sanningen. Jag och bara jag, bestämmer hur jag vill och kan utvecklas. Personlig utveckling i all ära. Jag är vanligtvis väldigt intresserad av ämnet, men frågar mig ändå vad målet är i denna stimmiga värld där vi bara vill vidare, förbättras, stressar och tror att vi måste prestera så satans mycket. Jag tycker att det räcker att du är som du är, att du gör vad du känner är rätt. Likaså anser jag mig ha rätt att vara den jag är. Jag tycker att vi båda är bra, du och jag, och det räcker att vi bara är, här och nu.