Glasskonsumtion.

Glasskonsumtionen har ökat.

Ganska radikalt med tanke på att jag under samtliga tidigare vintrar i mitt liv aldrig ätit glass. Glass äter man på sommaren, för att kyla av sig och ja, för att det helt enkelt är gott.
Nu har det alltså visat sig att glass även är gott på vintern. Detta för att vintern i Zürich håller sig kring 10 grader och jag klär mig i vinterjacka i hopp om minusgradernas återkomst. Jag är varm. Hela tiden.

Detta är inte hela sanningen. Jag har inte ljugit ännu, bara inte avslöjat allt. Men här kommer det: Jag har slutat äta godis!! I 58 dagar har jag inte släppt in en enda godisbit i min mun. Med undantag för mut-karamellen jag fick då en nota skulle betalas i början av året. Av gammal vana smet den snabbt in i min hagalna mun. 28 år av godisätande sätter sina spår. Sekunden efter kom jag förfärad på mig själv och den åkte raskt ut i servetten. Det kallar jag disciplin!

Kombinationen: NO GODIS i Malins mage samt den varma vintern har gett mig nya smakupplevelser. Nötter är gott. Saltade blandade nötter. Mmm. Torkad mango går ner mer än torkade päronhalvor, som i nödfall också kan dämpa ett sockerbegär. Men framför allt: GLASS är gott! Glass är inte gratis, men glass är gott.

Favorit nr 1: Carte d’Or Triple Chocolat.
Favorit nr 2: Carte d’Or Stracciatella.

Tanketräsk.

Eftersom jag varit lat på sista tiden och inte uppdaterat min blog, så skulle jag vilja fortsätta att vara lat och länka in till Icas sida, som berättar delar av vår mysiga helg. På detta sätt kan jag ägna mig åt dagens tanke. Jag har ju bara en om dagen. Ibland två.

1. Otålighet.
2. Att ge upp.
Dessa ämnen har jag berört tidigare. Jag har fastnat i tanketräsket kring dem. Kommer inte vidare. Som svaghet på anställningsintervjuer nämner jag min otålighet som första och enda svag egenskap (har ju inga andra..hmpf..). Detta då det stämmer och för att det även kan ses som positivt då jag faktiskt, tack vare min otålighet, ser till att saker händer.

Ju mer jag tänker på det, så kan ordet otålighet tolkas vidare och då innebära att jag ger upp och det är då vi kommer till punkt 2. Detta skulle jag dock inte ta upp på en anställningsintervju, eftersom det inte skulle kunna ses i positiv anda, vilket är själva poängen på en anställningsintervju; Att säga lagom svaga svagheter.

Är jag otålig eller ger jag upp för lätt eller är det samma sak?

Det borde kopplas till att kämpa. Ja, jag kämpar. Vill jag ha något, så kämpar jag för att få det. Till viss del. Märker jag att målet är ouppnåbart så väljer jag troligtvis en annan väg, alternativt ett annat mål. Då kommer vi alltså till frågan vart gränsen ligger för ouppnåeligt i mina ögon? Det kan jag givetvis inte svara på eftersom jag inte här nämner ett konkret exempel.

Otålig. Ja, det gör mig frustrerad när det bara snackas och inget händer. Helt klart. Frågan är vad jag gör? Om möjligt försöker jag styra upp saken/personen i fråga för att få denna/den att komma vidare. Om inte det går tar jag saken i egna händer. Fixar. Kan själv. Själv är bäste dräng.

Ge upp. Ja jag ger upp när jag inte tror att jag kan nå målet. Nej, jag ger inte upp när jag är ute efter något jag vill ha. Vid en eller annan tidspunkt så ger jag alltså upp, men inte när jag verkligen vill ha det, eller? Men, nu när jag redogör för mina tankar så inser jag att ge upp gör vi ju alla. Dock kanske man ska dra det vidare till envis. Envisa håller i längre. Asch, jag orkar inte med detta tanketräsk längre.

Vilket utsvävande så här en regnig måndag morgon i Zürich. Kaffet och mackan vid min sida (nu ljög jag – inte ligger det en macka vid min sida. Den är ju redan uppäten. Den låg vid min sida.) För övrigt är kaffet också slut. Vilket innebär att ovan ofullständiga påstående inte alls stämmer. Det blev ofullständigt eftersom jag inte kommer ihåg vad jag skulle skriva om kaffet och mackan vid min sida. Jag tror jag ville säga att jag mådde bra av regnet, kaffet och mackan. Vilket jag gör. Jag mår bra.

söndag

Solen skiner in genom det öppna fönstret
Morgonens friska luft tränger sig in i det sovande rummet
Drar täcket lite högre och fyser till av den kyliga luften
Duntäcket värmer
Sängen värmer
Det är söndag

Kaffet puttrar och sprider sin aromatiska doft
De söta dofterna fran bageriet far det att kittla till inom mig
Radion spelar One med U2 och Mary
Magen kurrar

Butterzopf eller banangröt?
Mmmm

Allt.
Förbereder en dag ute.
Spänning. Förväntan.
Som ett barn.
Tigrar, elefanter, zebror....
Vad kan det mer bli?
Fika i varsolen, utomhus.
Njutning.
Enkel och livsviktig njutning.
utan besvär. Helt enkelt.

En söndag i Zürich.
En spännande och fantastisk dag.
Känner det.

Det finns så mycket

Det finns så mycket jag vill skriva om och jag kan inte bestämma mig för vad som blir bäst och därför blir det ingenting. Allting är roligt att skriva om. Jag kan välja att skriva om tyska lexikonet som ligger jämte mig här på skrivbordet, om tallriken med rester av spenatpastan som står uppe på skrivaren (!), om den blå himlen, om Eskobar, om morfar som säkert sitter hemma i sin fåtölj och tittar ut genom fönstret eller om hans tuffa granne Märtha som passerat 90-års strecket och fortfarande gör morgongymnastik varje dag och diskuterar livsfrågor varenda gång jag kommer dit, eller om katterna, om en påhittad figur, om den skrangliga damen jag möter varje gång jag går ut, om de störiga barnen som leker utanför, om skidåkning, om den spännande helgen jag har framför mig, om den underbara Brasilien semestern i November, om en komisk situation jag upplevde i mataffären häromdagen.. ja om precis VAD som helst!

Ja, jag vill skriva en bok. Ja, jag har idéer. Ja, jag har börjat, men jag slutar lika fort för jag kommer på en ny tanke. Det sprudlar av idéer i mitt lilla huvud.

Kanske är det min otålighet som får mig att ge upp. Nu är vi tillbaka där, vid att ge upp. När ska man ge upp? Hur vet jag att jag ska fortsätta på just det jag börjar skriva om? Återigen, allt är ju roligt att skriva om. Det finns så mycket jag vill säga, så mycket jag vill berätta! Och framför allt, det är absolut inte betungande att göra detta. Det är så roligt. Jag älskar att skriva. Det blir någonting. Något skapas och det går av bara farten. Perfekt med teknologin- att man har en dator menar jag. Hade fått skrivkramp efter bara en sida annars och gett upp av allt kludd och klödd som skulle skapats av min skröpliga stil.

Nej, min otålighet hade inte tillåtit mig att skriva en bok på 1800 talet. Idag har jag tid, jag har ämnen, jag har verktygen. Jag har vad jag behöver, men ändå sätter jag inte igång. Istället kan jag sitta och surfa runt i timmar, läsa lite tidningar, laga lite mat, prata med kompisar, titta ut genom fönstret, gå ut och gå, lyssna på musik, kolla film, fika. Och många gånger gör jag faktiskt ingenting, ingenting alls. En tanke brukar fara igenom mitt huvud då: Varför sätter du dig inte ner och skriver Malin?

Kanske ska jag göra det idag. Kanske ska jag ta ut datorn på balkongen, ta med en filt och sätta på mig en mössa, för även i 10 grader kan det bli kallt. Göra en kopp te, sätta på musik- något inspirationsgivande och sövande, så att jag inte får spring i benen och kommer på något annat att göra. Kanske ska jag göra det. Just idag, den 15 februari 2007.

Dayo är kär i mig

Idag måste Dayo vara kär i mig. Nåja, lite förälskad i alla fall, eller eventuellt sällskaps- samt kelsjuk.

Hon är för rolig det lilla livet. Hon har humör och i början när jag flyttade in här så var hon, liksom jag, på vår vakt. Sen kom det trevandes, vi började närma oss varandra och vänja oss vid att vi båda kunde vara lite kinkiga ibland och att vi båda ville vi vara för oss själva titt som tätt. Det var där det började.

Hon hoppade upp i mitt knä allt som oftast och jag fick kela med henne, men bara då hon själv ville. Det krävdes inte ett geni för att räkna ut när hon var arg. När hon väste likt en orm med vidöppen mun så drog jag mig gärna undan. Det gör jag fortfarande. Det händer nämligen fortfarande att hon kan väsa till, främst när jag försöker mig på att klia henne på magen. Den är så GO, så mjuk och vit, men den är tydligen Dayos egna mage och bara hon bestämmer vem som får "keltillgång" till denna. Ibland har jag turen att få vara den Lyckliga.

Ikväll har jag varit husfru och sysselsatt mig med dammning, dammsugning, golvavtorkning samt tvättning. Jag, liksom flertalet andra tuffa människor, använder de praktiskt blåa IKEA-plast påsarna till att transportera ner smutsig tvätt, liksom upp den rena. Dagen till ära har alltså den kära Dayo funnits vid min sida hela eftermiddagen. Jag har tagit mig tid att lägga mig på soffan och låtit henne hoppa upp på min mage och bli klappad och samtidigt fått höra henne spinna högt som en...gris? Vet inte vad jag ska likna det vid. Kanske en högljudd syrsa. När jag tömt den blåa IKEA plastkassen och lämnat den tom på golvet så ser jag hur Dayo tar sats och DYKER ner i den. Hon blir själv paff när den mjuka nosen druttar i golvet. Jag kunde inte hejda mig och började skratta åt detta klumpeduns hopp. Dayo tittade upp med sina stora runda ögon och såg något sårad ut.

Jag bad om ursäkt för att jag skrattat och sa åt henne att hon fortfarande var världens sötaste katt och hon godtog det dagen till ära. Det måste vara för att hon är kär i mig idag, så här på Alla Hjärtans Dag.

Blogg om Blogg

Eftersom jag nu har en sån här blogg, måste jag då skriva ett nytt litet inlägg varje dag? Hur många dagar ger ni sidan innan ni slutar gå in där på grund av utebliven uppdatering från min sida?

Jag skriver inte på beställning. Jag skriver när jag har lust och när något bara måste komma ut. Det jag dock har märkt är att de flesta saker jag vill skriva om, känns obehagliga att ”publicera” på denna otroligt populära och lästa sida. Det är ju så många som läser det..Not. Men ändå.

När jag skriver öppnar jag mig personligen. Jag utelämnar mig och mina tankar. Rakt ut i ingenting. Rakt ut till dig och till alla andra som eventuellt googlar på Malin Tångefjord och råkar få syn på min blogg.

Det är en kittlande tanke att veta när jag trycker på ”publish” så finns det på riktigt. Mina tankar har då fått lov att lämna min dator, där ett gäng sparade inlägg ligger bevarade (med kluriga lösenord givetvis) utan att någonsin bli lästa av någon annan än mig själv. Men med publish knappen så blir det bekräftat, det blir en sanning. Malins sanning.

Jaha, då idag blir det spännande ämnet att jag bloggar om bloggar. Det jag egentligen ville skriva blev alldeles för privat och fick lov att stanna under täcknamn och med lösenord i min samling.

Ge inte upp.

”Livet är en gåta, du är gåtans svar….lalala…
Aldrig ska jag sluta älska dig.
Du är allt jag har och allt jag ber om.
Hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig.
Att du är där för mig som jag är här för dig.

Ge inte upp.”

Fantastisk film: Livet är en Schlager med Helena Bergström i huvudrollen. Det är dock inte den som dagens inlägg handlar om. Snarare om titeln: Ge inte upp.

När ska man ge upp och när ska man kämpa? Hur ska man veta vad som är värt att kämpa för och vad som inte är värt det? Ska man lita på att hjärtat talar sanning och visar den rätta vägen, eller bör man lita till sin logik och sina tankar?

Nu låter detta drastiskt, men jag syftar även på alldagliga saker; Malin och jag tänkte bjuda in till Kortspelskväll här hemma i lördags. På förmiddagen ringde vi två av våra kompisar varav båda var upptagna. Min kommentar därefter var: ”Asch, vi skiter i det, det blir ändå inte av för ingen kan”. Malin tittade på mig med ett svagt, snett leende och jag kom på att jag gjort det igen. Så där lätt, utan att blinka, gav jag upp. Ett (ja, två då) litet (små) motstånd och jag gav upp.

Nåväl, nu är det så att det finns större saker att kämpa för. Saker som medför känslor. Exempelvis kärlek. Jag är rädd att jag ger upp för lätt. Att jag inte kämpar tillräckligt. Att ett litet motstånd känns så oöverstigligt att jag helt enkelt väljer att vända om och ta en annan väg, där det inte finns något motstånd. Där jag inte behöver kämpa utan där allt kommer till mig. Problemet är då att jag ändå inte nöjer mig med den lättare vägen i längden. Någonstans inom mig så inser jag att motstånd bevisar för mig själv att jag faktiskt vill ha något eller till och med någon, väldigt mycket. Då spelar det inte någon roll att gå på vägarna runt om, där det inte finns några bilar att krascha med, för vägen är tom, trygg och enkel.

Hur kan jag då komma till punkten där jag inte ger upp för lätt? För ibland är det faktiskt omöjligt oöverstigligt. Det finns saker som jag inte själv kan påverka. Om motståndet är för högt och jag inte lyckas ta mig förbi det, då faller jag så till den milda grad att jag inte ens orkar börja gå någon väg igen, på länge. Been there, done that…

Så, hur ska jag då veta vad som är värt att kämpa för och hur ska jag veta när jag ska ge upp? Som jag har fungerat hittills i livet, så ligger det senare närmast till hands…