tisdag, januari 23, 2007

Den tunga stenen kan bli en lätt fjäder. Tydligen.

Tänk om jag också skulle kunna sätta min ryggsäck vid någons dörr och be denne bära den åt mig? Ibland är den nämligen tung av stenar av olika slag. Stenarna tynger ner mina axlar, mina ben, ja, hela mig om den är riktigt tung. Det är svårt att ge en sten till någon annan, det tar liksom emot eftersom man vet hur tung den är. Det konstiga är att stenen aldrig är lika tung att bära för någon annan. Någon annan kan med lätthet stoppa den i fickan och gå vidare, med än mer studsande steg än tidigare. Denne fylls av glädje när hans hjälpande hand tas emot. Stenen förvandlas till en lätt fjäder i hans händer.

Och varför gör jag då inte det? För att ”själv är bäste dräng”? För att jag lärt mig att jag ska klara mig själv? För att jag känner mig nöjd när jag bär ryggsäcken själv hela vägen?

Det är likadant med aporna. Ofta samlas de på mina axlar. Det är så förbaskat svårt att låta någon annan ta över en av dem, eftersom jag är van att ha dem där. Jag tar hand om dem, ger dem uppmärksamhet och vårdar dem så att de säkert inte glöms bort. När jag dock har vågat släppa en apa till någon annans axel, så blir det så lätt och jag frågar mig varför jag inte låtit den hoppa sin väg tidigare.

Vissa människor har aldrig några apor som klamrar sig fast. Dessa människor har axlar branta som isberg, så fort aporna satt sig så glider de snabbt över till någon annans axel.

Jag har haft en grymt intressant diskussion med en vän idag, något som jag aldrig diskuterat så djupt tidigare, nämligen religion. Min vän tror tydligen på Gud, men det är något jag tidigare aldrig hört talas om från hans sida och man märker det inte alls på honom. Jag för min del, tror inte på Gud. Nåväl, vad jag förstår, så kan man tydligen ge både stenar vid Guds dörr samt låta aporna hoppa över till hans axlar och han tar gladeligen emot dem. Sen litar man till sin tro, dvs man tar fram sin tillit och känner sedan en lättnad. Det är allt. Det är min väns tro. Det hjälper honom när han har problem. Det är tydligen inte svårare än så. Det man behöver göra är att erkänna för sig själv att man tror på honom, Gud alltså. Inget mer; inget offrande, ingen skrämseltaktik, inga gåvor, inga måsten. Inte något mer än tillit och tro till livet och att saker ordnar sig.

Det vore ju egentligen skönt att pusta ut i soffan med en kopp te (särskilt rooibos te med apelsinsmak – mums!) efter att ha lagt den tunga ryggsäcken med stenarna vid dörren samt låtit alla aporna hoppa till någon annans axel och sedan känna tillit till att det löser sig och smutta vidare på sin goda, varma kopp te.

3 kommentarer:

Åsa sa...

Kanske skaffa en stor ask där du kan lägga lite stenar och låta aporna vakta dem? Så slipper du bära dem, men de står ändå säkert på ett och samma ställe? Det torde vara symboliskt med tro, en gud..? kram

Ica sa...

Vad gör en apa? Ser den mest sitta på ens axel och plocka loppor ur ens hår.
Jag är bra på stenar. De ska slipas till en form vänlig att stoppa i fickan. Då går det bra. Eller så är det kanske en sten man inte behöver ge till någon. Man kanske inser att man burit den för länge. Det kanske är dags att låta den förenas med de andra stenarna på marken.
Tro. Ja, man kan respektera men kanske inte helt förstå de människor som är troende när man själv inte är det.
Kramar!

Lopo sa...

du vet väl att Gud han trodde även han på Gud, d v s sig själv. det är allt du behöver göra. Om DU vet vad du vill så är det bara att tro på sig själv och så får även du lätta fjädrar i fickorna och aporna sätter sig aldrig på dina axlar.
KRAM

ps gammal blogg ny läsare