Ett fasligt tjatter skulle vissa kalla de diskussioner, som ägde rum idag på Militärstrasse 91, 8400 Zürich, med start klockan halv ett. Jag skulle inte kalla den det. Jag skulle kalla den en Måndagslunch, en icke helt vanlig Måndagslunch, utan en helt extraordinär Måndagslunch som inte bara varade i en timme, utan i 4,5!!!
Lunchen gav mig energi. En energi som jag saknade i helgen. En energi som jag välkomnade med öppna armar för jag behövde den så väl. Energin kom inte från lunchen i sig, som dock bestod av en fantastisk 3-rätters meny, utan den kom genom dessa själar som avnjöt denna delikata festmåltid.
Tre tjejer med småländskt ursprung som på helt osannolika, men dock sanna sätt, funnit en vänskap i det välbärgade landet i Europas mitt. Tjatter om gardiner (hur löser vi värdinnans problem med smygtittande grannar med hjälp av någon form av insynsskydd), förhållanden (utfrågning om hur förhållandet egentligen startade och vem som visste vad), CSN (dyyyyra, jobbiga skitlån) , Historikern (fängslande bok, men är det inte lite väl mycket vampyrer?), jobb (kontakter är det bästa! Kan man bli chef när man är en personorienterad människa?), vatten (törstiga), kärlek (badminton & cv, jogging & flickvän, utland 1, utland 2) dagis (smart affärside i Schweiz), rökning (varför kan vi inte förbjuda rökning i hela världen?- upprörda svenskar förargar sig över rökande personer) var några av ämnena som hann diskuteras.
Under denna lunch funderade jag. Inte helt ovanligt för att vara mig. Jag kände efter inom mig själv och kände att jag var glad. Vet du att det är en glädje att vara tillsammans med vänner? Det går inte att ta på, utan det bara kommer. Energin bildas liksom under samtalens gång, medan kommentarer, berättelser, skratt, fakta, minnen ploppar ut och bollas mellan mun till mun och hoppar i en ostrukturerad ordning fram och tillbaka. Ibland kommer ett ämne upp till ytan mer än en gång och det tar liksom aldrig slut. Vissa saker blir bekräftade, andra förnekade, men det kommer alltid någon slags respons.
Vet du hur det känns att sitta tillsammans med vänner, avslappnade i varsin fåtölj och bara låta tankarna få ta verbal form och testas, överläggas samt kommenteras av den som känner att den har lust att bidra med något? Det känns öppet. Åsikter respekteras, lyssnas på och varje individ får respons och blir bekräftad. Det är att ha vänner. Det är glädje och det är lycka. Vänner som man vill umgås med ger glädje, det ger mig glädje och lycka.
En ensam helg vid datorn. Ensam och ensam, jag överdriver på ett sätt nu eftersom jag både hann med en tur till wellness centret, städning, kel med katterna, en cykeltur, telefonprat samt en middag med dator- och relationssnack. På ett annat sätt överdriver jag inte alls. En helg är lång. Den består av cirka 62 timmar, vilket innebär 3720 minuter (eller har vi något mattesnille som vill kommentera?). En minut kan vara väldigt lång, för varje minut består av 60 stycken tickande, tick, tack, tick tack… Titta på en tickande klocka i en tom och tyst lägenhet, så får du se. Det är segt. Det är tråkigt. Det är tyst. Det är ensamt. Som Louise Boije af Gennäs skrev i sin bok ”Ingen mänska en ö”:
”Var aldrig, aldrig, aldrig ensam, och släpp dina funderingar. Tankarna och ensamheten är sjukdomar med ödesdigra konsekvenser. Låt dem inte drabba dig!”
Låt dem inte drabba dig. Tack vare vänner är man inte ensam. En icke helt vanlig Måndagslunch kan ersätta en känsla av ensamhet med en varm och glädjefull känsla. Det blir jag lycklig av. Och fantastiskt mätt och belåten :)
Lunchen gav mig energi. En energi som jag saknade i helgen. En energi som jag välkomnade med öppna armar för jag behövde den så väl. Energin kom inte från lunchen i sig, som dock bestod av en fantastisk 3-rätters meny, utan den kom genom dessa själar som avnjöt denna delikata festmåltid.
Tre tjejer med småländskt ursprung som på helt osannolika, men dock sanna sätt, funnit en vänskap i det välbärgade landet i Europas mitt. Tjatter om gardiner (hur löser vi värdinnans problem med smygtittande grannar med hjälp av någon form av insynsskydd), förhållanden (utfrågning om hur förhållandet egentligen startade och vem som visste vad), CSN (dyyyyra, jobbiga skitlån) , Historikern (fängslande bok, men är det inte lite väl mycket vampyrer?), jobb (kontakter är det bästa! Kan man bli chef när man är en personorienterad människa?), vatten (törstiga), kärlek (badminton & cv, jogging & flickvän, utland 1, utland 2) dagis (smart affärside i Schweiz), rökning (varför kan vi inte förbjuda rökning i hela världen?- upprörda svenskar förargar sig över rökande personer) var några av ämnena som hann diskuteras.
Under denna lunch funderade jag. Inte helt ovanligt för att vara mig. Jag kände efter inom mig själv och kände att jag var glad. Vet du att det är en glädje att vara tillsammans med vänner? Det går inte att ta på, utan det bara kommer. Energin bildas liksom under samtalens gång, medan kommentarer, berättelser, skratt, fakta, minnen ploppar ut och bollas mellan mun till mun och hoppar i en ostrukturerad ordning fram och tillbaka. Ibland kommer ett ämne upp till ytan mer än en gång och det tar liksom aldrig slut. Vissa saker blir bekräftade, andra förnekade, men det kommer alltid någon slags respons.
Vet du hur det känns att sitta tillsammans med vänner, avslappnade i varsin fåtölj och bara låta tankarna få ta verbal form och testas, överläggas samt kommenteras av den som känner att den har lust att bidra med något? Det känns öppet. Åsikter respekteras, lyssnas på och varje individ får respons och blir bekräftad. Det är att ha vänner. Det är glädje och det är lycka. Vänner som man vill umgås med ger glädje, det ger mig glädje och lycka.
En ensam helg vid datorn. Ensam och ensam, jag överdriver på ett sätt nu eftersom jag både hann med en tur till wellness centret, städning, kel med katterna, en cykeltur, telefonprat samt en middag med dator- och relationssnack. På ett annat sätt överdriver jag inte alls. En helg är lång. Den består av cirka 62 timmar, vilket innebär 3720 minuter (eller har vi något mattesnille som vill kommentera?). En minut kan vara väldigt lång, för varje minut består av 60 stycken tickande, tick, tack, tick tack… Titta på en tickande klocka i en tom och tyst lägenhet, så får du se. Det är segt. Det är tråkigt. Det är tyst. Det är ensamt. Som Louise Boije af Gennäs skrev i sin bok ”Ingen mänska en ö”:
”Var aldrig, aldrig, aldrig ensam, och släpp dina funderingar. Tankarna och ensamheten är sjukdomar med ödesdigra konsekvenser. Låt dem inte drabba dig!”
Låt dem inte drabba dig. Tack vare vänner är man inte ensam. En icke helt vanlig Måndagslunch kan ersätta en känsla av ensamhet med en varm och glädjefull känsla. Det blir jag lycklig av. Och fantastiskt mätt och belåten :)
2 kommentarer:
Härligt att läsa. Vänner är underbara och utan dem kan man fråga sig vad man hade varit. Men, behöver vi inte lite blandning av der där med att vara ensamma och att vara i vänners sällskap. Man måste ha det ena för att uppskatta det andra tror jag. Många av oss tänker nog på tok för mycket, men frågan är när det går för långt.
Man behöver inte lösa världens problem under en lång lunch för att den ska bli kalas. Gardiner, förhållanden och CSN går precis lika bra.
Och jag kommer JÄTTEGÄRNA och hälsar på såklart!
Jaa, jag kan inte annat än att hålla med Ica. Människan är ju ett flockdjur, vi behöver andra för kunna andas. Jag får helt enkelt avsluta med ett citat från Billy Corgan: "Emptiness is lonliness, and lonliness is cleanliness, and cleanliness is godliness, and god is empty just like me". Eller nåt sånt ;)
Skicka en kommentar