Tisdag

Jag tycker det känns konstigt att blotta känslor på en blogg, men ändå gör jag det. Det är väl det den är till för.

Hösten kommer med full storm. Grått, regn i motsats till mys, ljus. Inne varmt och gott, ute kallt och rått. Röda löv har fallit till marken. Gråa grenar syns. Jag har hävdat att jag gillar höstar och det är sant. Höstdagar med blå himmel, frisk och kylig luft, solsken. De dagarna ger bra humör. Gråa dagar ger inte det, de ger bara inget bra humör. Jag försöker nu med kaffe.

Vår fina goa lille son piggar upp dagarna. Han vill sitta upp nu. Idag har vi suttit och pratat länge, han har skrattat och varit så söt. Det ger bra humör, det bästa humör man kan ha.

Men sen sover sötisen och det är tyst i lägenheten. Regnet smattrar. Tvätten väntar. Och då sköljer vågen av nedstämdhet in. Det ändrar sig så fort, så lätt. Tur är väl det. Dåligt kan också snabbt bli bra. Nedstämdheten är på långa vägar ifrån vad den kan vara. Det är bra.

Jag känner mig nog lite ensam om dagarna ändå. Fast hittills har det varit så bra att bara vara hemma med Oscar och med allt härligt besök av den kära, kära familjen. Men nu har alla de kära människorna åkt och kvar är jag, med en ensamhetskänsla som väller upp.

Jag får nog ta itu med att hitta några trevliga människor att umgås med på dagarna. Fast, å andra sidan, det är ju så skönt att bara vara hemma och ta det lugnt...Det är bara humöret som inte alltid förstår det. Mysbyxor är ju bara det bästa. Tid att få sova när man vill, leka med Oscar när man vill och tid att göra allt det där man vill göra när man vill.... Ja, hemma är ju så gott. Men lite mer sällskap skulle inte göra mitt humör sämre.
Är det någon annan mamma i Bonstetten Dorf som ser detta, så hör av dig!! :)

Kvällarna är de bästa, för då kommer älsklingen hem dessutom :) Då strålar solen och humöret mår bra. Det är så nöjt och glatt då. Jag är så lyckligt lottad. Jag vet och är tacksam varje dag.