Aldrig ska jag sluta älska dig.
Du är allt jag har och allt jag ber om.
Hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig.
Att du är där för mig som jag är här för dig.
Ge inte upp.”
Fantastisk film: Livet är en Schlager med Helena Bergström i huvudrollen. Det är dock inte den som dagens inlägg handlar om. Snarare om titeln: Ge inte upp.
När ska man ge upp och när ska man kämpa? Hur ska man veta vad som är värt att kämpa för och vad som inte är värt det? Ska man lita på att hjärtat talar sanning och visar den rätta vägen, eller bör man lita till sin logik och sina tankar?
Nu låter detta drastiskt, men jag syftar även på alldagliga saker; Malin och jag tänkte bjuda in till Kortspelskväll här hemma i lördags. På förmiddagen ringde vi två av våra kompisar varav båda var upptagna. Min kommentar därefter var: ”Asch, vi skiter i det, det blir ändå inte av för ingen kan”. Malin tittade på mig med ett svagt, snett leende och jag kom på att jag gjort det igen. Så där lätt, utan att blinka, gav jag upp. Ett (ja, två då) litet (små) motstånd och jag gav upp.
Nåväl, nu är det så att det finns större saker att kämpa för. Saker som medför känslor. Exempelvis kärlek. Jag är rädd att jag ger upp för lätt. Att jag inte kämpar tillräckligt. Att ett litet motstånd känns så oöverstigligt att jag helt enkelt väljer att vända om och ta en annan väg, där det inte finns något motstånd. Där jag inte behöver kämpa utan där allt kommer till mig. Problemet är då att jag ändå inte nöjer mig med den lättare vägen i längden. Någonstans inom mig så inser jag att motstånd bevisar för mig själv att jag faktiskt vill ha något eller till och med någon, väldigt mycket. Då spelar det inte någon roll att gå på vägarna runt om, där det inte finns några bilar att krascha med, för vägen är tom, trygg och enkel.
Hur kan jag då komma till punkten där jag inte ger upp för lätt? För ibland är det faktiskt omöjligt oöverstigligt. Det finns saker som jag inte själv kan påverka. Om motståndet är för högt och jag inte lyckas ta mig förbi det, då faller jag så till den milda grad att jag inte ens orkar börja gå någon väg igen, på länge. Been there, done that…
Så, hur ska jag då veta vad som är värt att kämpa för och hur ska jag veta när jag ska ge upp? Som jag har fungerat hittills i livet, så ligger det senare närmast till hands…
Fantastisk film: Livet är en Schlager med Helena Bergström i huvudrollen. Det är dock inte den som dagens inlägg handlar om. Snarare om titeln: Ge inte upp.
När ska man ge upp och när ska man kämpa? Hur ska man veta vad som är värt att kämpa för och vad som inte är värt det? Ska man lita på att hjärtat talar sanning och visar den rätta vägen, eller bör man lita till sin logik och sina tankar?
Nu låter detta drastiskt, men jag syftar även på alldagliga saker; Malin och jag tänkte bjuda in till Kortspelskväll här hemma i lördags. På förmiddagen ringde vi två av våra kompisar varav båda var upptagna. Min kommentar därefter var: ”Asch, vi skiter i det, det blir ändå inte av för ingen kan”. Malin tittade på mig med ett svagt, snett leende och jag kom på att jag gjort det igen. Så där lätt, utan att blinka, gav jag upp. Ett (ja, två då) litet (små) motstånd och jag gav upp.
Nåväl, nu är det så att det finns större saker att kämpa för. Saker som medför känslor. Exempelvis kärlek. Jag är rädd att jag ger upp för lätt. Att jag inte kämpar tillräckligt. Att ett litet motstånd känns så oöverstigligt att jag helt enkelt väljer att vända om och ta en annan väg, där det inte finns något motstånd. Där jag inte behöver kämpa utan där allt kommer till mig. Problemet är då att jag ändå inte nöjer mig med den lättare vägen i längden. Någonstans inom mig så inser jag att motstånd bevisar för mig själv att jag faktiskt vill ha något eller till och med någon, väldigt mycket. Då spelar det inte någon roll att gå på vägarna runt om, där det inte finns några bilar att krascha med, för vägen är tom, trygg och enkel.
Hur kan jag då komma till punkten där jag inte ger upp för lätt? För ibland är det faktiskt omöjligt oöverstigligt. Det finns saker som jag inte själv kan påverka. Om motståndet är för högt och jag inte lyckas ta mig förbi det, då faller jag så till den milda grad att jag inte ens orkar börja gå någon väg igen, på länge. Been there, done that…
Så, hur ska jag då veta vad som är värt att kämpa för och hur ska jag veta när jag ska ge upp? Som jag har fungerat hittills i livet, så ligger det senare närmast till hands…
3 kommentarer:
Jadu vännen min. Det är en balansgång som heter duga. Ditt hjärta och dina tankar kanske inte alltid går ihop, men lita på dem båda är mitt råd. Du är en klok människa, med stort hjärta, så du har mycket att förlita dig på. Men tänk inte för mycket, krångla inte till och analysera inte sönder allt. Det rådet fick jag en gång, och jag försöker följa det. Innerst inne när det gäller kärleken. Det svåra är att erkänna det för sig själv.
Nu skriker det en massa barn inne på bibblo, så jag glömde helt vad jag skulle skriva.
Men du, ge inte upp för lätt. Du har ingen som helst anledning att göra det.
Jag håller helt klart med Ica. Det är inte alltid lätt att välja vilken bro man ska ta, men kanske man bör välja den vars plankor man inte så ofta har klivit på? Ge inte upp. Word.
varje gang jag har valt en svar väg tänker jag att nästa gang ska jag välja den lätta. Anda sa väljer jag varje gang den svara vägen. Hur kommer det sig???? Vad är det som gör att jag alltid gör sa och andra människor alltid väljer den lätta??? ända tror jag att en medelväg kan vara den bästa vägen. Med lite lagom manga och lagom svarframkomliga vägar.
Skicka en kommentar