fredag, augusti 03, 2007

godis

Svenskt plockgodis är gott, men farligt. Det går inte att sluta äta förrän man mår illa. Påsen står på bordet och äts upp, trots att magen säger emot. Man äter med munnen, inte med magen. Detta stämmer i och för sig för allt man stoppar i sig, men hade det varit en äcklig torr potatis, så hade även magen varit med och sagt stopp, det där vill jag inte ha. Den kommunikationen är ur funktion när en påse godis hägrar framför ögonen.
Och tur är väl det, för godis ÄR gott så länge det varar. Några röda ferraribilar, några salta döskallar och några sega nappar ligger kvar i dagens godispåse. Beräknad tid kvar i påsen är 5 minuter. Sen kommer de att gotta sig tillsammans med sina soulmates i min mage.

För övrigt, jag mötte aldrig några big shots i hissen på jobbet. Tur, för jag förberedde aldrig mitt one-minute-speech.

Jag är nu på semester i Sverige, som ni säkert förstår eftersom jag äter smågodis.

Känns banalt att lägga ut ett litet inlägg om godis så här när det var så länge sedan jag skrev, men eftersom jag redan raderat ut 2 andra inlägg så SKA detta läggas ut. Godis är också viktigt.


2 kommentarer:

Ica sa...

Åh! Hur länge är du hemma?
Plockgodis är inte särskilt gott har jag kommit fram till efter flera olika försök... men marabou...mums!

Anonym sa...

Jag trodde att jag hade funnit lösningen på illamåendet efter att ha frossat i sig smågodis då man INTE KAN lämna nån stackars bit ensam.. ;-) nämligen att bara ta en max två av varje sort, men nu finns det så oerhört många sorter som man bara måste ha, så nu sitter man här igen och tänker aldrig mer ska jag äta godis och OM jag gör det ska jag sluta när jag mår illa...
Synd att jag missade dig i Götet men kul att få prata lite i lördags.